Tina Wilhelmsson har en magister i politik. Efter många år som föreläsare började hon sprida sin kunskap genom trallvänliga melodier. Hon är en av arrangörerna bakom Sveriges största feministiska visfestival och en av dem som stod framför publiken under kvällen.
Det blåser lite lätt utanför Musikens Hus i Göteborg. Runt om oss står människor som letat sig ut från den varma och dovt belysta festivallokalen. Tina Wilhelmsson ska snart gå upp på scenen. Några av de låtar hon ska spela är Jag vill tacka IKEA och ÄngelFängelse som belyser hur kvinnor raderats ur historien och vilka normer kvinnor förväntas leva efter.
De anlände till Göteborg för bara några timmar sedan, hon och hennes flickvän. De bor i Ånge men Tina Wilhemsson reser en hel del då hon är en flitigt anlitad visartist som gör hundratals spelningar om året. Under sin karriär har hon mottagit flera prestigefyllda priser, bland annat qvinnouniversitetes hedersutmärkelse.
Vad fick er att vilja anordna den här festivalen?
Vi tyckte bland annat att de här rösterna saknades på de andra scenerna runt om i landet. Det finns ju jättemånga fina visfestivaler runt om i Sverige, men vi saknade feministiska perspektiv och queerröster. Så vi tänkte att vi tar tag i det själva och arrangerar den här festivalen.
Är den här festivalen en systerfestival till Statement, den kvinnoseparatistiska festivalen som hålls Göteborg i slutet av augusti?
Alltså vi kallar den för det, och Emma Knyckare som är ansiktet utåt för Statement kallar det också det. Så vi säger så. Vi är systrar.
Hur kom det sig att du blev just visartist? Vad var det med visorna som lockade dig?
Jag tror att det var berättarformen, jag tycker ju om att berätta. Min musik är ganska folkbildande, så jag gillar just den formen. Att man kan använda musik för att utbilda människor inom feminism och jämställdhet.
Tycker du att det är lättare att nå ut på det sättet?
Ja! Innan jag började jobba som artist så jobbade jag mycket som föreläsare. Under flera år jobbade jag med att hålla kurser och föreläsningar för RFSU. När jag började spela gitarr så märkte jag att jag nådde människor på ett helt annat sätt. Det gick liksom in i magen och blev svårare att värja sig för budskapet. Jag nådde också nya typer av arenor och därmed nya människor som jag inte hade nått innan. Jag har verkligen använt musiken som ett verktyg för att utbilda så många som möjligt.
Det låter som ett väldigt smidigt sätt i mina öron.
Ja verkligen. Jag har en magisterexamen i politik, med inriktning sexuella rättigheter, i botten. Så man kan säga att det är den kunskapen som jag nu förmedlar genom musiken.
Hur kom det sig att du började med musiken?
Det var märkligt faktiskt, av en slump hamnade jag på en webbsida för en viskurs. Jag började gråta jättemycket och tänkte vad konstigt att jag gråter, jag måste förstå varför jag gråter. Så jag gick på kursen och när jag träffade dem som ägnade sig åt visor kände jag men gud det här är ju mitt språk. Det var som att hitta hem så efter det utbildade jag mig till visartist.
Vad har du för tips till dem som vill ägna sig åt musik?
Folkhögskolorna är fantastiska, det finns så många olika variationer och genrer. Dessutom är det en väldigt trygg form att börja i om man tycker det är läskigt. Om man däremot inte tycker att det är läskigt, då är det ju bara att köra! När jag skulle börja fick jag ett råd från en kollega. Hen sa ”kör tills du får punka”.
Om du fick i uppgift att skriva ordboksdefinitionen till feminism, hur skulle du skriva den?
För mig är feminism en ideologi där man är medveten om att någonting är skevt och att faktiskt göra någonting åt det för att skapa en slags balans. Det är feminism för mig, att man inte bara ser det, utan också agerar. Det finns mycket aktivism inom feminismen som man kanske inte ser i andra ideologier. Det är så himla fantastiskt.
Man pratar ju om ”feministiska uppvaknanden”, när skulle du säga att du fick ditt? Var det när du pluggade politik?
Nej, verkligen inte, Jag läste på Lunds Universitet vilket är ett av de mest konservativa universiteten i Sverige. Där fick jag inte lära mig någonting om feminism. Det var faktiskt när jag började på visskolan i Västervik. Min klasskompis Sofia hällde symboliskt kallvatten över mitt huvud och sa ”shape it up”. Då började jag förstå och se andra saker. Det var år 2005 så det var ett ganska sent uppvaknande men ett skarpt och smärtsamt sådant.
Vad var det hon gjorde, mer konkret?
Hon skällde ut mig och skrek att jag var en jävla fegis. Jag blev helt knäckt. Hon var tio år yngre än mig och bara ställde sig upp och skrek på en fest. Jag tänkte att hon nog har en poäng.
Hur reagerade du på det?
Jag blev helt ställd men är evig tacksam för hennes agerande. Jag behövde verkligen att någon skrek åt mig. Jag var så fast i mitt sätt och tänka och hade dessutom gått en lång utbildning på Lunds universitet så jag trodde ju att jag visste hur saker och ting låg till. Jag trodde att jag förstod men hade inte fattat någonting. Jag tänker ofta på det än idag, hur stort det var att bara våga ställa sig upp och skrika åt en annan människa att skärpa sig.
Dagens feministiska tips är alltså att ställa sig upp och skrika att folk är fegisar och idioter?
Haha ja det kan man säga!
Vad betyder feminism för dig och hur påverkar det din vardag?
Det är typ luften jag andas. Ju fler vi blir och ju större nätverken blir, desto bättre och vackrare blir det. Det är mitt jobb också, att åka ut och sprida budskapet. Innan #metoo var jag mycket mer försiktig på scenen, både gällande hur jag pratade och hur jag sjöng. Efteråt var det som att luften hade öppnats och det var bara att ösa på.
Jag tänkte att vi skulle runda av med en rekommendation från dig, är det något du vill att folk ska se, höra eller läsa?
Åh jag kom och tänka på det nu, filmen Suffragette. Att inte vara historielös. Att se den filmen var som att bli fylld av ”om de klarar det där klarar vi det här”. Kan de fixa rösträtt kan vi fixa det här. Det är en spelfilm baserad på verkliga händelser, så inte riktigt som en dokumentär men nästan. Det som hände då och serien av händelser efteråt är ju det som lett till att vi står här idag. Jag får rysningar bara jag tänker på det.
Text: Amanda Karlsson
