förlag
I Förbannelsen gör Karin Petterson upp med både socialdemokratins och sin egen historia under 90-talet, då nyliberalismen införlivades i politiken och en så kallad “tredje väg” stakades ut. Pettersson, som har haft betydande roller inom partiet och finansdepartementet, berättar självutlämnande om hur hon som ung vuxen drogs in i löftena om makt och förföriska visioner om att marknaden kunde göra alla till vinnare.
Det är just denna totala rannsakning av sig själv och partiet som jag anser göra boken så intressant. Detta då diskussionerna kring nyliberalismen oftast inte berör det faktum att just socialdemokraterna var delaktiga i att införliva dessa nya principer, trots deras ideologiska grund. Detta perspektiv anser jag göra boken viktig både för att förstå hur 90-talets reformer kunde införas men också hur de, vilket utgör Pettersons röda tråd, även i dag satt djupa spår i vilket sätt politiken förmår forma samhället. För i och med att socialdemokraterna anammade nyliberalismens språk så påpekar Pettersson att man även köpte konceptet av att det inte finns någon olöslig konflikt mellan marknad och rättvisa.
Detta är en oerhört stor förändring om man ser till socialdemokraternas historia. Pettersson beskriver själv brottet mellan hennes pappas gräsrotsengagemang och hennes egen väg in i partiet genom handelshögskolan vidare in till maktens centrum, vilket befolkades av män i kostym som pratade “ekonomispråk”.
Jag har själv, särskilt i egenskap av statsvetarstudent, förundrats över hur Sverige har gått från att vara en så tongivande välfärdsstat till att införa så omfattade marknadsreformer och ekonomiskt styrda beslutsmekanismer. Särskilt då detta har skett under både vänster- och högerregeringars styre.
Petterssons berättande lägger vidare en grund till att förstå socialdemokraternas historia, och vad som lett upp till de vägval man ställts inför, på ett inlevelsefullt och lättillgängligt sätt. Alltifrån hur socialdemokratin under efterkrigstiden var central i uppbyggnaden av samhället och välfärden enligt en keynesiansk ekonomisk politik där statens roll var att garantera full sysselsättning, skapa trygghet för medborgarna och hålla igång ekonomin. Sedan hur 70-talets ekonomiska kriser gjorde sitt intåg till följd av krig och oljepriser.
Dessa kriser gjorde det svårt att upprätthålla centrala löften om jämlikhet och full sysselsättning, och den ekonomiska politiken behövde läggas om. Välfärdsstaten hade varit en motor för människors förväntningar på ett bättre liv genom den modernitet den innebar. Samtidigt blev staten större, stelare och sammanväxt med det parti som byggt den. Motståndet växte därmed när den blev ett med makten.
Under denna tid fanns det idéer inom socialdemokraterna där man försökte möta den nya tidens krav såsom förslag om flexibilitet, småskalighet och decentralisering. I slutändan blev det dock de radikala krafterna inom högern som vann striden, även inom socialdemokraterna.
Pettersson frågar sig dock vad som hade hänt om vi tagit en annan väg. Marknaden målades upp som det enda möjliga alternativet, men faktum är att många ekonomer i efterhand erkänt att 80-och 90-talets krispolitik förvärrat snarare än löst situationen. Hon undrar därmed vad Sverige skulle kunna vara för land idag om kreditmarknaden inte hade avreglerats så vårdslöst, marknadsreformerna inom det offentliga inte hade varit så extrema och framförallt: om jämlikhet inte hade getts upp som idé.
Hon påpekar vidare hur Sverige efter reformerna redan under mitten av 00-talet speglade 40-talets ojämlikhetsnivåer. Jämlikhetsutredningen från 2020 visar vidare hur 90-talets politik med nästan kirurgisk precision förflyttat tillgångar från det gemensamma till de som redan har. Det gamla folkhemmet Sverige har plötsligt blivit ett skatteparadis för miljardärer då flera skatter på förmögenhet, fastigheter, arv och kapital sänkts eller tagits bort. Detta samtidigt som sjukförsäkring och a-kassa försvagats tillsammans med flera offentliga tjänster.
Med grund i detta menar Pettersson att det obegripliga inte ligger i att förstå hur man agerade under den akuta krisen, utan framförallt varför man så länge har fortsatt att försvara det system som skapat så allvarliga konsekvenser. Särskilt då hon framhåller att socialdemokraterna bäst av alla borde veta de påföljder som ökade skillnader i samhället har.
För vad var det som egentligen hände, vad var det för tankesätt som uppstod under 90-talet och som fortsatt har sträckt sig in i framtiden som en förbannelse? Det som genomgripande påverkat hur politik och beslutsmekanismer formas rent praktisk, men även genomsyrar hur vi konceptualiserar politik och lägger band på förmågan att kunna drömma om en annan framtid.
Pettersson påpekar att även om ekonomerna hade haft fel så skadades inte deras ställning, utan höjdes till en nästan mytologisk status. Hon liknar dem vid orakel vilka läste marknaden som inälvor för att avgöra vad politikerna behövde göra. Ekonomi blev en objektiv vetenskap där marknaden var universallösningen på samtidens frågor och ekonomerna därmed överlägsna alla andra experter. I och med detta skifte fick de som inte talade detta språk svårt att förstå metoderna och framförallt: svårt att kunna ifrågasätta slutsatserna.
Istället för de nyliberala ekonomernas skräck för politikens och byråkratins maktfullkomlighet beskriver Petterson den nya världen som en spegelbild av deras egen rädsla, där nyliberalismen lämnade fältet fritt för en annan sorts blind och okontrollerad makt vilken tog över den enskilda människans förmåga att påverka sitt liv. Detta då marknadens företräde framför politiken har lett till en bortmontering av demokratiska och mänskliga ideal.
Hon berättar själv hur diskussionerna gick när hon jobbade på finansdepartementet, där man distanserat pratade om bidragsfusk och bördan på de offentliga finanserna, medan sjuka och utarbetade kvinnor utmålades som fuskare och snyltare. Pettersson beskriver den mänskliga smärtan reducerad till stapeldiagram tagna ur kontext, där man inte tog hänsyn till varför vårdbiträden och sjuksköterskor inte klarade av att arbeta, utan bara talade om sänkte bidragsnivåer istället för högre lön eller kortare arbetstider.
Slutligen avfärdar Pettersson denna hårdhet och språk som hon så stolt lärt sig för att få tillträde till maktens rum som ung, då de ekonomiska modeller man så länge betraktat som sanningar gjort sina brister alltmer uppenbara. Hon menar att en stor del av den mänskliga erfarenheten inte ryms i detta språk präglat av arrogans och förenklingar, där hårdhet förväxlas med analytisk skärpa när den enbart är en blind avstängdhet.
Det som vi som läsare slutligen lämnas med är inte bara en redovisning av 90-tals-reformernas effekter på välfärd och jämlikhet, utan även tanken på hur detta nya språk och omstrukturering av politiska beslutsprocesser hämmat förmågan att drömma om framtiden. Vidare hur vänsterns acceptans av dessa reformer har lagt taktpinnen i högerextrema krafters händer.
Pettersson beskriver det som att det politiska systemets legitimitet i Västeuropa under 70- och 80-talets ekonomiska kriser räddades av att ekonomin i medborgarnas medvetanden började kopplas loss från politiska beslut. Om människor inte trodde att politiker kunde påverka ekonomin så ställde de inte heller dessa till svars för materiella missförhållanden.
Detta förhållningssätt cementerades under 90-talet när även vänsterpartier sade sig stå maktlösa inför ekonomins svängningar. Därmed understryker Pettersson att den mest destruktiva idén inte är om marknadens företräde, utan istället föreställningen om politikens maktlöshet.
Denna inställning har motsägelsefullt nog spelat in i den nya högerns händer, då de beslagtar reaktionen mot den nya politikens marknads-ordning när kritiken inte formas av vänstern. Men den nya högerns kritik vänder sig inte mot ojämlikhet i form av företags enorma vinster, utan talar istället om försvagningen av traditionella värderingar samtidigt som man har ett mer djupgående motstånd till den liberala demokratin.
I dessa rörelsers ögon gynnar den frihet som var liberalismens löfte bara en liten elit, vilken man ofta tillskriver diverse minoriteter. Detta trots att de själva företräds av en annan sorts minoritet: miljardärer som Trump och Musk, vilka har gynnats av de ekonomiska reformerna. För Pettersson lyfter vidare att liberalismen under de senaste decennierna visserligen har inneburit mer frihet för stora grupper, men framförallt mer frihet för kapitalet. Trots detta har högerkonservativa krafter kunna lägga beslag på kritiken av status quo.
Att denna världsbild har lockat många väljare beror enligt Karin Petterson delvis på att vänstern knappt har fört fram någon kritik mot den nyliberala ordningen, utan istället i demokratins namn blivit försvarare av ett orättfärdigt system. Hon lyfter att Kamala Harris och centrala argument var att hon inte var Trump och att socialdemokraternas viktigaste löfte har varit att de inte vill samarbeta med SD.
Hon menar vidare att detta är löften tomma på framtidsvision och därför inte räcker som svar. Istället målar de krafter som vågar tänka stort i vår tid upp en mörk apokalyptisk version av framtiden där man koloniserar Mars, deporterar invandrare och har etniskt homogena nationer.
Just på grund av detta tycker jag slutligen att denna bok är så viktig. Rättfärdigandet av de beslut som tagits, trots deras nu tydliga konsekvenser, riskerar inte bara att förstärka dessa utan även bana vägen för dystopiska framtidsvisioner som sätts i rullning. Pettersson har gett en chans till att göra upp med sin historia för att kunna blicka framåt.
Som ung i samhället är det lätt att se sig omkring och bli för uppgiven för att kunna forma en vision eller förhoppning om framtiden. Särskilt farligt blir det när destruktiva krafter lägger beslag på denna förmåga.
Men när jag ser tillbaka på arbetarrörelsens historia i Sverige så kan jag också tänka att idéerna om allmän rösträtt, 8-timmars arbetsdag, socialförsäkringar, kvinnors rättigheter, allmän sjukvård, kostnadsfri utbildning och alla de rättigheter man kämpade för måste verkat utopiska på deras tid, i ett land vilket folk emigrerade från på grund av fattigdom. Så kanske är det inte så farligt att drömma utanför samtidens logik?
Reporter
Lo Reyman, Ung Press
