Jag känner mig fullständigt omfamnad när jag sätter mig ner i den sammetsklädda stolen i biosalongen. Röd och sådär lagom mjuk-sträv. Jag kan nästan känna närvaron av alla de hundratusentals, kanske miljontals, besökare som suttit i just den här stolen. I biografen. På bion. Bara att ta ordet i munnen – bbbbbbio, b.i.o. – är som att få en mindre orgasm.
Det är ofta vid just den här tiden, kvart över tre en vanlig måndag som jag sitter här. Jag vet att det bara kommer att vara jag och två-tre andra, som oftast är pensionärer i salongen. Inget viskande, inget smaskande, inget telefonknappande. Jag är ledsen, Zara, men i salongen är jag konservativ. Möjligtvis kan jag tolerera en lätt klingande sticknål då och då. Men det är gemytligt, och det är okej, bestämmer jag.
Det är den andra veckan på Göteborgs Filmfestival. Trots det är salongen lika tom som vanligt. Jag drar en lättnadens suck när jag konstaterar att ingen har med sig popcorn eller någon prasslande påse. Jag märker också något annat. Något inom mig. En känsla av gemenskap. Vi sitter där, på var sitt håll men tillsammans och vi delar en upplevelse i tystnad. Svenskt umgänge i sin renaste form – lagom socialt på två meters avstånd.
När lamporna sakta släcks och ridån går upp överlämnar jag mig helt åt vad som komma skall. Världen utanför existerar inte längre. Bomber och granater kan inte nå mig här. Men egentligen är det inte världsläget som skrämmer mig mest. För i min egen lilla jag-centrerade värld är jag minst lika rädd för om alla egentligen hatar mig, om jag är tillräckligt snygg, och om vägen jag valt är den rätta. Livet, i sin helhet, är många gånger läskigt. Trots att jag på ett rationellt plan vet hur bra jag har det, letar jag ändå efter ett skydd.
Och kanske är det just den där självcentreringen som tystas ner för en stund. Jag ömsom gör små glädjeskutt i stolen, ömsom gråter en skvätt, medan jag tar del av någon annans historia. Allt handlar ju trots allt inte om mig. Kanske är det som Akademibokhandeln beskriver böcker – att läsa är att resa. Eller som det där eviga doomscrollandet. Hur destruktivt det än är, verkar vi alla ha samma behov av att försvinna bort en stund.
Så jag sitter här, i min röda sammetsfåtölj och låter någon annans historia bli min för en stund. För en filmnörd är det enkelt att kalla det ett intresse. Men kanske handlar det, i slutändan, bara om att vi alla vill fly – och att bioduken fortfarande är den vackraste vägen ut.
Reporter
Mia Svensson
