En krönika av Nils Walter
Way Out Wests höjdpunkt var för mig Mac DeMarcos spelning på fredagen. Detta berodde inte endast på att DeMarco var den artist jag tidigare lyssnat mest på och såg mest fram emot att se, utan jag tror att han var den jag skulle tyckt mest om även om jag aldrig lyssnat på honom tidigare. Jag menar att hans spelning var bäst av flera anledningar, nämligen DeMarcos scennärvaro, kemin mellan bandmedlemmarna, kontakten mellan artist och publik, men framförallt tyckte jag att publikens entusiasm och energi gjorde att DeMarcos uppträdande stack ut.
Publikens engagemang i en livespelning är mycket av vad som får den att bära eller brista. Det är därför ett oerfaret garageband på nån liten klubb enligt min åsikt kan ha en spelning som är mycket bättre än en större artist på en arenakonsert. Överlag tyckte jag att WOWs publiker hade ganska lite energi. Detta är förståeligt med tanke på att man som besökare är obekant med många av de artister som uppträder på en så pass stor festival som WOW. Man vet inte vad man ska förvänta sig av många artister man ser då man inte lyssnat på dem tidigare.
Ryan Adams spelning (som skedde på den största scenen) är ett praktexempel på ett uppträdande som dras ned av en tråkig publik. Inte för att det nödvändigtvis var något fel på Adams uppträdande: för mig låg ansvaret på publiken. Adams hade energi och karisma på scenen, men den tycktes inte bita på den matta publiken. Detta drog ned en konsert som jag annars tror kunde vara en av de bästa. Mac DeMarcos publik tycktes däremot vara full av människor som var där specifikt för honom. Han kom upp på scenen med whiskyflaskan i högsta hugg och framförde ett uppträdande som innehöll publiksurfning, gitarrkastande och improviserade covers där DeMarco bara kunde refrängen. Istället för en publik full av medelålders gubbar som stod rotade i marken som ett annat träd var DeMarcos publik engagerad i vad skedde på scenen. Folk dansade, sjöng med, ropade förslag. Detta beror antagligen delvis på att Mac DeMarco har en yngre målgrupp, men också på DeMarco själv. Han hade kontakt med publiken, skämtade med- och svarade den, trots att han var på en av de stora scenerna. På något vis blir det till och med mer intimt än spelningarna på den mindre Linnéscenen. Min uppmaning till nästa års festivaldeltagare är att vara mer avslappnade och ta del av musiken istället för att bara se på den, och på så vis låta konserterna nå sin fulla potential.
Text: Nils Walter, Hvitsnurran, Göteborg
Foto: Annika Berglund, Way Out West Pressfoto
