Fem korta från Sveriges Kortfilmfestival

Bio Rio upp sina dörrar för att bjuda in till årets kortfilmsfestival! Under hela helgen bjöds det på en mängd olika kortfilmer som berörde olika ämnen, men som alla gick att koppla till årets tema: Höj din röst!

Även om det stundvis blev överväldigande, går det inte annat än att uppskatta alla olika tolkningar av årets tema. Här kommer fem korta recensioner av kortfilmer som visades under festivalen:

Blå – David Kennhed

Att vara ung och kär är inte alltid lätt. Det visar David Kennhed med sin kortfilm Blå. Här får vi följa två tjejer i en relation som är på väg att spricka. Den ena har alltmer börjat känna att hon inte längre känner igen sin partner. Partnern har blivit en främling vars reaktioner inte längre går att förutse. Den andra tjejen har börjat ifrågasätta sina känslor. Är hon ens kapabel att vara kär? Resultatet blir en känslomässig virvelvind där ingen av dem känner sig tillräcklig för den andra.  

Styrkan i kortfilmen är hur den visar på både tjejernas perspektiv, känslor och tankar. Tittaren får möjlighet att sympatisera med båda sidorna av relationens spricka. Vi får exempelvis höra den enas osäkerheter kring kärlek när hon är på besök hos sin psykolog och vid ett annat ögonblick i filmen uppträder den partnern som ansiktslös för att framhäva känslan av att hon blivit som en främling för den andra. Möjligheten att få dessa inblickar i karaktärernas sinnestillstånd, tillsammans Kennheds förmåga att diskret leka med verkligheten, gör att hans bidrag sticker ut bland årets kortfilmer.    

JAG TROR JAG KLARAR MIG – Fina Höglund

JAG TROR JAG KLARAR MIG är en kortfilm om dansaren Emma som finner en fristad i dansen när hennes mammas psykiska sjukdom blir för mycket att bära. På dansen Under ett danspass lär hon känna Julia, en av de bästa i klassen, som får henne att känna sig sedd. Det är tack vare henne som Emma till slut finner modet att höja sin röst och be om hjälp. Kortfilmens styrka ligger i skildringen av den sjuka mamman, som ger en obehaglig inblick i vad som händer när hjärnan börjar skapa sin egen verklighet. Emmas pappa, som varit död sedan 8 år tillbaka, kommer på nytt tillbaka till deras liv genom mammans hallucinationer. 

JAG TROR JAG KLARAR MIGs svaghet är dock själva dansen. Fristaden som Emma sägs känna i dansen översätts inte till tittaren. I stället känns det som att det är Julia som är den huvudsakliga trygghetspunkten. Regissören Fina Höglund berättade under ett senare panelsamtal hur hon ville att dansen skulle visa på ett rum där Emma hade möjlighet att släppa lös på ett sätt som hon inte kunde göra hemma. Koreografin i filmen kändes dock inte alls som att hon släppte lös. I stället kändes det konstruerat. Dansscenerna räddades av att dom var väldigt fint filmade, med strålkastarljus riktat mot kameran och ett kameraarbete som följde Emmas rörelser. Detta var dock tills det att Emma började dansa i en backdrop av universum, vilket såg och kändes billigare än vad som kanske hade behövts. 

Huset mitt emot – Siri Pårup

Visst är vi alla nyfikna på våra grannar? Vilka är de egentligen? I sin kortfilm Huset mittemot lyckas Siri Pårup fånga den nyfikenheten. Med en rörlig kamera får tittaren möjlighet att titta in i flera fönster i lägenhetskomplexet mittemot. Huset mittemot ger en Wes Andersson känsla, där kameran med få tagningar sveper mellan de olika fönsterna och fångar både vardagliga och lite galna ögonblick i grannarnas liv. Vi får se allt från den unga kvinnan som kör yoga i sitt sovrum, till den gamla tantens guldfisk som simmar fram och tillbaka, till det unga paret som klär ut sig till papegojor och dansar i köket. 

För ett år sedan berättade en av mina närmsta vänner att varje gång hon känner sig ensam om nätterna så brukar hon tänka på alla andra som är ensamma i lägenheterna intill. Att känna tröst i att inte vara ensam i sin ensamhet. Det är den känslan som Pårups kortfilm lyckas fånga. Att trösten kanske känns långt borta, men att den troligtvis är närmre än vad man tror. Om inte i ens egna tomma och dystra lägenhet, så kanske i huset mittemot.      

Sedan måste vi ge en shout-out till Pårup som inte glömde ”Henning the goldfish” i eftertexterna! Vi supportar regissörer som ser till att alla får erkännandet de förtjänar!

För oss heter du alla namn – Hedda Keszler

Kortfilmsfestivalens kanske finaste bidrag var enligt mig Hedda Keszlers tecknade kortfilm För oss heter du alla namn, som är ett kärleksbrev till regissörens mormor. Och det märks hur mycket kärlek som ligger bakom filmen. 

Kortfilmen visar fragmentariska ögonblick som skiftar mellan nutid och stunder från hennes uppväxt. Vi får se hur hon får åka bak på mormors cykel. Hur hon ligger på mormors golv, samt hur hon besöker sin mormor efter att hon fått en hjärnblödning. Ögonblicken må vara vardagliga, men lyckas ändå fånga ett djup. Den där rädslan för dagen när en person inte kommer att finnas längre. Det gör att alla ögonblick, även de allra minsta, blir viktigt att fånga.

En ytterligare dimension till kortfilmen ges när man får reda på att mormodern flydde från nazisterna under andra världskriget. Som judinna har hon fått uppleva många orättvisor i sitt liv. Förutom att förlora personen, förloras även möjligheten att höra personens berättelser. Möjligheten att ställa alla de frågor som avslöjar vem personen man vuxit upp med egentligen är går förlorade. 

Förutom filmens fina budskap, är kortfilmen tecknad på ett mysigt sätt i akvarell och diverse höstfärger. Stilen påminner om den svenska barnboksförfattaren Pija Lindenbaums illustrationer och bilder, men lyckas ändå vara egen!

U got to live a little – Hedvig Orback 

Enligt mig görs det alldeles för få filmer om kvinnlig vänskap och det är kanske därför som jag uppskattar Hedvig Orbacks kortfilm U got to live a little. 

Kortfilmen inleds med att Lea ligger på golvet. Hon är mitt i en panikattack. Luften kommer inte till lungorna. Hon kan inte andas. På golvet lyckas hon famla fram sin mobil och ringer sin vän Vanja. På telefon ber Vanja henne att räkna högt för att lugna ner sig. Sedan ber hon Lea att sätta på en kopp te och vänta på att hon själv tar sig hem till sig, så att de kan fortsätta prata. Väl hemma sitter de båda i var sitt bubbelbad och facetimear varandra. De snackar om Leas panikattack, om kroppshår och om att leva. Det är samtalet i badkaren som är kortfilmens styrka. För vi har alla varit där, när vi behöver våra närmsta vänner som mest och behöver prata om allt och inget i flera timmar. För ibland är det det enda som känns som att det hjälper. Orback lyckas med andra ord fånga girlhood. Det förvånade inte när U got to live a little fick årets utnämning för bästa manus. Inte heller när kortfilmen vann silver inom den individuella klassen. Man lämnar helgen med att se fram emot vad Orback kommer att skapa framöver. Förhoppningsvis är Orbacks bidrag ett tecken på att kvinnlig vänskap kommer få mer utrymme i filmer framöver, annars blir det här en uppmaning till filmvärlden: strunta i den erotiska kärleken och ge oss mer av den platoniska!