Jag är formad av två länder – och lever i krockarna

Jag är halvchilenare och halvsvensk. Ibland känns det som att jag är två personer som råkar dela samma kropp. Jag bär två perspektiv, två rytmer i kroppen. Det är förvirrande ibland, och då vet jag inte riktigt var jag hör hemma. 

Jag är född och uppvuxen i Sverige. Det är och kommer alltid vara mitt hem. Det är här jag har lärt mig vem jag är, format relationer och skapat minnen. Svenska är språket jag drömmer på och humorn jag förstår mig på. Chile är ingen plats jag har egna minnen av. Det är mer ett arv som visas i mitt efternamn, mina ansiktsdrag, och i språket jag förstår men inte helt behärskar. Chile närvarar mycket i mitt liv genom familjen. Genom den mat vi äter, den musik vi lyssnar på och den kärlek som delas.

Men min identitet kan ibland kännas som ett pussel som andra försöker lägga klart åt mig. Det börjar bli lite tröttsamt att hela tiden försöka bevisa sin tillhörighet och förklara att man inte tänker välja sida. Det blir svårt när folk frågar vart jag kommer ifrån. Vad är det de vill veta? Vilket svar letar de efter? Jag kan känna mig kluven. Och som att jag måste dela mig på hälften och välja den rätta sidan. Det skaver lite att aldrig få känna sig hel i andras blickar. Jag kan för lite spanska för att vara chilenare men ser heller inte ut att vara riktigt svensk.

Jag tror egentligen inte att problemet är min egen kluvenhet, utan samhällets behov av enkelhet. Det pratas ofta om att vara mixed som något rikt. Två språk! Två kulturer! Ändå finns det en underliggande ton hos människor som undrar vart jag egentligen hör hemma. Folk gillar att prydligt och noggrant vika in varandra i fack med tydliga etiketter där två saker inte kan vara sant på samma gång. Men jag, precis som så många andra, är inte byggd för antingen eller. Jag är både och, samtidigt.

Att vara mixed är också att vara van vid motsägelser. Att känna sig hemma och vilsen på samma gång. Att bära stolthet bredvid osäkerhet. Att längta efter tillhörighet, men inte riktigt veta vart den är. Men jag har lärt mig att identitet inte är något fast. Det rör sig och förändras, och ibland motsäger det sig självt. Jag tror att det är i motsägelserna som sanningen finns. Det handlar inte om att välja bort, utan att ge plats åt allt som man är. Jag är uppvuxen i Sverige, jag bär Chile med mig. Och jag tänker inte välja bort någon del av mig för att göra det bekvämare för mig själv eller andra.