Lär dig älska hästtjejer!

Hästtjejer är ökända för att vara irriterande, snorrika och inte minst högljudda. På Gothenburg Horse Show hittas många sådana “så kallade hästtjejer”, som inte uppfyller kraven för att vara “så kallade hästtjejer”.

Att ta upp en hobby i vuxen ålder kan vara svårt, inte minst när man har fördomar om folket inom hobbyn. Som liten var jag en hästtjej och sågs ofta ner på av min omgivning. Jag hörde konstant suckar vid berättelser om mina upplevelser i stallet samt dryga kommentarer när jag och de andra hästtjejerna lekte ridskola på rasterna. När puberteten slog mig kom osäkerheten och helt plötsligt var jag mycket mer medveten om att jag inte var som de andra tjejerna i stallet. Min familj hade varken tid eller pengar för mig att rida oftare eller åka på ridläger, vilket resulterade i att jag slutade med ridningen och mitt hat för hästtjejer började växa inom mig. När jag under senare år träffat snälla hästtjejer har jag alltid tänkt “hen är ju inte som de andra!” och återgått till mina tankar om hur folk med intresse för hästar är outhärdliga, dryga och jobbiga. Vid 20-års ålder befann jag mig, förvånansvärt, i stallet igen och nu, ett drygt halvår senare, har jag fått ta del av Gothenburg Horse Show – samlingsplatsen för alla hästtjejer!

För det första så skiljer sig inte ridning, eller intresse för hästar, sig från någon annan hobby.  Likt folk som lever för fotboll, gaming eller läsning, så är intresset något som tar upp en stor del av ens vardag. Ridning är en sport som kräver både dedikation och motivation, vilket oftast frodas i umgänge av andra med samma intresse. Detta blev tydligt under Gothenburg Horse Show. Samtidigt som tävlingarna pågick fylldes lokalerna av Eurohorse mässan, mässan för allt inom hästsport. Där kunde man hitta allt från dyra hästtransporter till barn som sprang runt på käpphästar. Folk som pratar om vilket träns som är bäst samtidigt som montrar fylls av lukten av hästgodis. Inte minst så fann man en stor känsla av samhörighet och motivation. Där kunde du se hästtjejer i stora grupper som små, med en och samma hobby. Äldre hästtjejer som hejar på de små när de hoppar med sina käpphästar och ridklubbar som gav mig bekräftelse i att det aldrig är för sent för att börja med ridning var bara några få exempel på den samhörighet jag upplevde på mässan. Eurohorse är inte konstigare än Comic Con eller Göteborgs Bokmässa. Grupper bestående av hästtjejer är på samma sätt inte konstigare än en bokklubb. Det är människor som samlas kring det de älskar.

För det andra är ridning mycket mer än att sitta på en häst och hoppa över några hinder. Att gå i ridning innebär också att du befinner dig mycket i ett stall, alltså på landet. En hästtjejs vardag i stallet tillbringas till största del på marken. Att få vara i stallet är ofta så mycket mer än att bara sitta uppe på hästryggen. 

Det är att rykta hästarna, packa höpåsar eller bara i lugn och ro sopa stallgången. Jag tror att många människor skulle frodas i ett stall. Den friska luften och den lugna miljön är balsam för själen. I dagens samhälle är vi ständigt uppdaterade om vad som händer överallt i världen. Att då få ta en stund, utan internet, och bara vara är något av det bästa. Man kan tänka att det är lätt att ogilla hästtjejer då man själv inte gillar hästar, men det finns så mycket mer än bara hästar som är bra med livsstilen. Ta dig en tur till stallet så kanske du ser att hästtjejerna har listat ut något som de andra inte har.

Sedan så måste jag erkänna att det finns hästtjejer som är otrevliga, irriterande och allmänt högljudda. Det finns tjejer som är snorrika med hästar som de knappt kan ta hand om, något som gör professionella rosenrasande. Att köpa sig in i en värld som kräver år av erfarenhet och kunskap får mitt blod att koka av ilska. Samtidigt, finns det sådana här människor ÖVERALLT. Det finns alltid de människor som ger en grupp ett dåligt rykte och tyvärr är det oftast de som hörs och syns allra mest. Det är också människorna man kommer ihåg allra bäst. Nu när jag tänker tillbaka på min barndom, så var de dryga, snorrika och otrevliga hästtjejerna i väldigt liten minoritet. De flesta var hur trevliga som helst! Jag hittade nyligen en bild på mig i 10-års ålder som fikar tillsammans med min dåvarande ridgrupp och mitt hjärta fylldes av värme och nostalgi. 

Jag är tacksam att jag inte lät mina fördomar komma i vägen. Det som en gång var något jag såg ner på är idag något av det käraste jag har i mitt liv. Jag skulle med stolthet säga att jag är en hästtjej – och jag älskar hästtjejer. Alla från de som jag småpratade med på Gothenburg Horse Show till de jag alltid träffar på i stallet. Jag hoppas att fler sig att älska dem hatade hästtjejerna.