Oskar har lyssnat på David Lagercrantz och Alex Schulmans samtal om hur man skriver om riktiga människor i sina böcker, och börjar fundera på om sanningen egentligen är så viktig.
Inom journalistyrket finns det en regel som i stort sett trumfar alla andra regler, att hålla sig till sanningen. Sanningen är det enda en journalist har, utan den har yrket ingen grund, utan sanningen faller journalismen och allt den står för samman. Detta har, sedan jag blev intresserad av yrket, präglat mitt sätt att se på saker. Oavsett situation har sanningen blivit en grundpelare i skrivandet. Men nu är jag inte så säker.
Under söndagen på Bokmässan i år samtalade David Lagercrantz och Alex Schulman om frågan att skriva om litterära kändisar. Schulmans senaste roman ”Bränn alla mina brev” handlar om sanna personer och det kärleksdrama som skedde mellan Schulmans egen mormor och morfar, Karin och Sven Stolpe, samt Davids far Olof Lagercrantz. Notera att boken är en roman, en fiktiv berättelse alltså, där författaren kan ta vilka kreativa val den vill. Boken, enligt Schulman själv, har dock baserats på sanna människor och händelser, men Schulman menar ändå att han inte skriver en faktabok, han skriver en roman. Trots dessa brasklappar har Schulman ändå anklagats från flera håll för att med sin roman sprida lögner om paret Stolpe och Lagercrantz. Kritikerna menar att Schulman förvridit händelser, och att en del uttalanden i boken är rena förtal. Författaren själv menar att de händelser som han förvridit är sanna, att han har dokument på att de har skett, men att han dock justerat plats och tid för vissa händelser, för att bättra på dramaturgin i berättelsen. När jag lyssnar på föreläsningen frågar jag mig då, är sanningen så viktig?
I viss mån ja, sanningen är såklart viktig i journalistiken och även när man ska uttala sig politiskt, om levande personer eller i känsliga frågor. Att spy galla över andra sorters skribenter, författare och även influencers när de tummar på sanningen är dock på många sätt dumt.
Det måste finnas utrymme att skarva i det som sägs vara sant, inte minst i berättande form, i Schulmans fall var det nog direkt nödvändigt för att kunna berätta historien. Ur sanningen mynnar förvisso många intressanta berättelser, men inte utan att den tummas på. Sanningen är oftare kort och trist än vad den är målande och intressant. Skulle varenda sate på denna jord hålla sig till sanningen så vore världen en grå anstalt utan utrymme för tolkning.
Så när känslan faller på och jag inte ska försöka skriva något journalistiskt, så kommer det vara skönt att få bre på, att överdriva, För sanningen kanske inte är det viktigaste ändå.
