AH!ÅL är Göteborgs nya stjärnor!

Just när man har tänkt att ungdomar inte längre kan skapa bra musik, kommer några guldkorn krypande ur hörnet, redo för att visa världen hur musik faktiskt ska låta. De heter AH!ÅL och är inte rädda för att visa vilka de är. 

Det är alltid svårt att hitta ny musik. För varje generation hörs meningen “musik var bättre förr” upprepat. Ibland, i en stor svacka av att hitta ny musik, kan man till och med faktiskt börja tro på det. På allhelgonaafton gick det däremot inte att hålla med om detta påstående när det unga bandet AH!ÅL spelade en intim men energirik spelning i Fängelsets cafélokal i Härlanda.

Bland deras musik har vi kraftfulla låtar som Ung man på glid och Jag vill leva som får publiken att dansa med ett stort leende på läpparna.  Arvid Lange är huvudsångare och trots att låtarna ger en energi i sig, pumpar Lange upp publiken ännu mer med kvicka skämt och en stor uppmuntran till publikens engagemang. Han går extra loss på låten Vit Skåpbil där han springer som en galning på plats, trots att låten inte är lika fartfylld som de tidigare nämnda. Loke Räfling på trummor räknar in bandet och skiftar fint i låtarnas mer snabba delar till de mer stillsamma.

Deras debutsingel, Varför Vänta?, spelades med mycket energi i mitten av konserten och sedan en sista gång i slutet, efter publikens förfrågan. Bakom huvudsångaren står pianisten Edvin Söderman som går loss på sitt keyboard i en jazzig stämning. Låten handlar om, bland annat, vardaglig stress, något som inte upplevdes i det lilla utrymme, där flera av bandets vänner sjöng med efter att den släppts på Spotify ett par veckor tidigare.

Trots deras fartfyllda energi som band har vi även de mer lågmälda låtarna som får publiken att stanna upp. Bo med mig är en låt om ung kärlek. Publiken är fylld av ungdomar som tänker på just den person som de vill bo med och tankarna om bostadskrisen eller pengar, sopas iväg av de fina texterna. 

På andra hållet har vi Balladen om dåren Klim Voroshilov som är svårförståelig för de flesta. Basisten, Dexter Visser, ger balladen en cool stämning där han står med sin bas som ger låten en kraftig känsla, även om många snurrats bort i undran om vem denna Klim egentligen var?

Bandet slutar sin spelning med låten False Gods, där Lova Ålund, gitarrist, tar ledet i sången medan publiken står i beundran av att sista låten spelas. När sista låten är färdig drunknar bandet i applåder och spelningen är slut. Känslorna i lokalen är som små energiska strålar, skuttandes från höger till vänster. Vilken jävla kväll!

Innan att man börjar statera att “musik var bättre förr”, ska man inte glömma att alla storslagna artister börjat någonstans. Det som är så kallad “mainstream musik” idag, är inte all den bra musiken. Skrapa lite under ytan och hitta band som AH!ÅL för att tro mer på ungdomen och deras förmåga att skapa BRA musik.