”Vi är inte så moderna som vi tror”

Det är en tanke som Vanesa Minchala Calle funderat på länge och inte kunnat släppa. Hon undrar om vi verkligen är så moderna som vi tror.

När det gäller teknologi, ja, absolut. Vi har artificiell intelligens (AI), mobiler som alltid finns i våra händer och vi konsumerar innehåll snabbare än någonsin. Men min fråga handlar om något annat: Hur är det med estetik? Har vi verkligen utvecklats, eller kopierar vi bara samma idéer om och om igen?

Den här tanken började efter att jag läste en essä av Leonard Koren om hur estetiska saker skapas. Han ställer en ganska obekväm fråga: Tänk om vi bara upprepar samma sak hela tiden? Tänk om det vi kallar “ny estetik” egentligen inte är så nytt?

När man tittar tillbaka i historien ser man märkliga likheter. Picassos tjurar från 1920-talet liknar faktiskt de bisonmålningar som finns i Altamira-grottorna och som målades för mer än tiotusen år sedan. De är inte identiska, men känslan är märklig. Något som känns modernt ser plötsligt väldigt gammalt ut.

Vi gillar att tänka att stora konstnärer var helt originella människor som förändrade allt. Men historien kan också ses på ett annat sätt: Konstnärer inspirerade andra konstnärer, rörelser byggdes på tidigare rörelser och generationer fortsatte att utveckla gamla idéer.

Kanske gör vi exakt samma sak idag.

Ibland tänker jag att vi bara är grottmänniskor med smartphones. Vi gör fortfarande samma sak som människor gjorde för tusentals år sedan. Vi vill lämna ett spår efter oss och säga “jag var här”. Vi vill att någon ska se det vi skapar och känna något.

Kanske handlar modernitet inte om att skapa något helt nytt. Kanske handlar det bara om att hitta ett nytt sätt att upprepa något gammalt.

För det som idag känns revolutionerande kommer kanske en dag att bli klassiskt, och någon i framtiden kommer säkert att kopiera det igen och kalla det nytt. Och kanske är det just så det fungerar.