Jag ser ideal som ingen kan leva upp till

Det pratas ofta om valfrihet när skönhetsingrepp diskuteras. Min kropp, mitt val. Som att den fria viljan automatiskt gör besluten oproblematiska. Jag har själv tänkt tanken på ingrepp, mer än en gång. Men ju mer jag funderar på det, desto mer inser jag att den fria viljan bara är ett sätt att slippa känna ansvar över att upprätthålla omöjliga ideal.

Antalet skönhetsingrepp i Sverige har ökat kraftigt de senaste åren. Så kraftigt att politiker tvingades agera och införa en ny lag 2021 som begränsar vem som får utföra behandlingar. Det som tidigare var extremt har nu blivit en normaliserad del av vardagen.

Skönhetsingrepp säljs också ofta in som empowerment till kvinnor, som ett sätt att vårda om sig själv och sitt utseende. Men det är precis raka motsatsen till empowerment. Skönhetsingrepp förstärker exakt de strukturer som feminismen länge har försökt bryta ner.

Feminism handlar om att frigöra kvinnor från begränsande normer och förväntningar. Så att vi ska slippa den patriarkala pressen om hur vi ska se ut, hur vi ska vara, hur vi ska passa in. När skönhetsingrepp normaliseras sker istället motsatsen. Idealen snävas åt. Ribban höjs. Och kvinnors lika värde tar ett litet kliv tillbaka.

Det är här problemet uppstår. För även om varje individ fattar sitt eget beslut, och är helt fri att göra det, så måste man vara medveten om vilken påverkan det har. Jag kan tycka att det nästan är lite själviskt. Att kalla skönhetsingrepp för ett personligt val är att blunda för den negativa påverkan som det faktiskt har. Forskning visar att unga kvinnor är särskilt utsatta för utseendepress, framförallt genom sociala medier där plastikopererade ansikten och manipulerade kroppar blivit normen. Orealistiska skönhetsideal kopplas till depression, ångest, låg självkänsla och ätstörningar. Kroppsmissnöje är en av de vanligaste orsakerna till psykisk ohälsa bland unga tjejer. Det är i den verkligheten som besluten fattas. Inte i någon sorts neutral frihet.

Det har blivit så normaliserat med ingrepp i dagens samhälle att man likställer botox och fillers med ansiktskräm och hårmask. Och det är normaliseringen som är farlig. Jag vill inte leva i en värld där förväntingen är att kvinnor ska göra skönhetsingrepp. Det är samma sak som att leva i en värld där ingen kvinna duger som de är. Det har redan gått så långt idag att många överväger ingrepp som de VET är riskfyllda. Att känna att man är villig att dö för att få se ut på ett visst sätt är otroligt sorgligt. Och läskigt. Och ett bevis på den skada som det faktiskt gör. 

Ingen väljer sina osäkerheter. De formas av samhället som ständigt påminner kvinnor om att vi inte räcker till som vi är. Pressen är verklig och den drabbar oss alla. Och jag vägrar vara en del av det.

Jag säger inte att enskilda kvinnor ska skuldbeläggas. Jag säger bara att vi måste våga prata om konsekvenserna av våra handlingar istället för intentionerna bakom dem. Varje gång ett ingrepp normaliseras, flyttas gränsen för vad som anses tillräckligt. Och det är nästan alltid kvinnor som betalar priset. I pengar, i smärta och i självkänsla.

Att jag ifrågasätter skönhetsingrepp handlar inte om att jag vill begränsa kvinnors val. Det handlar om att försöka skapa en värld där de valen inte känns nödvändiga från första början. Är botox i pannan eller fillers i läpparna verkligen värt ett samhälle där kvinnor inte duger?