The ugly stepsister: När skönhet blir ett krav

Den klassiska Askungesagan har gjorts i många olika adaptioner genom åren, men sällan har berättelsen skildrats ur någon annans perspektiv. The Ugly Stepsister är norska Emilie Blichefeldts första långfilm (originaltitel: Den stygge stesøsteren). Det är en satirisk svart komedi med inslag av grafisk kroppsskräck som gripit tag i mig.

Den klassiska Askungesagan har gjorts i många olika adaptioner genom åren, men sällan har berättelsen skildrats ur någon annans perspektiv. The Ugly Stepsister är norska Emilie Blichefeldts första långfilm (originaltitel: Den stygge stesøsteren). Det är en satirisk svart komedi med inslag av grafisk kroppsskräck som gripit tag i mig.

Tittaren får följa Elvira, vars mamma gifter sig med en man som dör samma kväll som de flyttat in. Kvar blir Elvira, hennes mamma och lillasyster, som tvingas leva tillsammans med mannens dotter Agnes. Elvira är fast besluten att bli prinsens brud, dels för att det är hennes dröm men även för att hjälpa familjens numera utsatta ekonomi. Mamman påpekar att utseendet är ett hinder, och det är hennes krav som driver Elvira mot extrema förändringar. Med tiden blir Agnes också en måttstock för Elvira, vilket förstärker känslan av att inte räcka till. Det som följer är hennes försök att uppnå det skönhetsideal som förväntas av en prinsessa. Oavsett vad det innebär. 

I originalsagan är styvsystrarna elaka och manipulativa. Men här vänds perspektivet. Elvira är inte skurken, hon är ett offer. Ett offer för ett samhälle där kvinnors värde mäts efter hur nära de kommer ett ouppnåeligt ideal. Samtidigt är hon inte helt oskyldig heller. Hennes handlingar är ibland själviska och elaka, men det är desperation som driver henne. 

Det är en känsla av obehag att se det Elvira går igenom. Allt som hon utsätts för sker i skönhetens namn, och ingen i hennes närhet ifrågasätter det. Tvärtom uppmuntras hon att fortsätta, trots att hon bryts ned både fysiskt och psykiskt. Det är svårt att inte dra paralleller till dagens skönhetsideal, där plastikoperationer, fillers och filter blivit normaliserade till den  grad att gränsen mellan eget val och yttre press blir suddig.

Filmens drömska foto och miljöer ger ett sagolikt uttryck, samtidigt som det känns rått och verkligt. Scenerna är intensiva och fångande. Karaktärerna känns genomgående välskrivna. Även i de lugnare stunderna finns det en underliggande spänning som gör att filmen aldrig riktigt släpper taget om tittaren. Vi tvingas känna och uppleva Elviras resa på nära håll. 

Även efter att Elvira möter prinsen som snabbt visar sig vara långt ifrån den drömfigur hon föreställt sig, fortsätter hon att söka efter hans bekräftelse. Inte för att hon älskar honom, utan för att hon fått lära sig att hans bekräftelse är det yttersta beviset på hennes värde. 

Elviras lillasyster fungerar som filmens kritiska blick. Hon är den enda som ifrågasätter det Elvira utsätter sig för. Hon står inte alltid bakom hennes val, men i slutet blir hon hennes räddning. I detta fall blir hon räddad från mamman, som agerat som en katalysator för Elvira. Mamman blir här en slags metafor för dagens samhälle och media, hur normer och ideal pressar unga kvinnor att leva upp till ouppnåeliga standarder. När jag såg filmen blev jag påmind om hur lätt det är att dras med i dessa krav. 

The Ugly Stepsister är inte en lätt film att se, men det är inte heller meningen. Många skulle kanske avfärda den som bara chockerande eller effektsökande, men för mig är obehaget själva poängen. Det är en obehaglig, vacker och brutal påminnelse om vad som händer när skönhet blir ett krav snarare än ett val. Av alla filmer jag sett under 2025 är det här den som stannat kvar längst.