Kl. 6.30, “beep, beep, beep” låter mitt alarm, lite dovt eftersom mina öronproppar fortfarande är i. Jag kryper ur min sovsäck, tar osmidigt på mig mina kläder i tältet och går ut. Den svettiga tältluften är äntligen borta och jag kan andas igen.
Under den sista dagen av Roskilde snubblade jag in i festivalens minsta konsertlokal, Gloria, strax efter halv ett i jakt på skydd från regnet som öste ner över festivalområdet. Just när jag kom in i lokalen stod den amerikanska country- och folksångaren Creekbed Carter Hogan på scen.
Jag läste någonstans, i någon roman eller så, att allting bär sin motsats inom sig. Att varje godhet har sin skuggsida. Lite så var det med Roskilde.