Så blev musiken ett stöd i kris

När ett samhälle drabbas av en tragedi är det ofta tal och tystnad som följer. Men efter masskjutningen i Örebro var det musiken som tog plats. Under årets Folk och Kultur i Eskilstuna diskuterades hur musik kan bära det som inte går att säga.

– Man sa att vi orkar inte ens med en hel minut av tystnad. För tystnaden gjorde ont, säger, Byr Lunder som är vd för Örebro Konserthus och Svenska Kammarorkestern.

Efter dådet i Örebro öppnade Örebro Konserthus sina dörrar. Det var ingen planerad konsert och inget formellt arrangemang. Det var en plats att vara på. Människor kom dit utan att exakt veta vad de behövde: tröstande ord, en kram, några ord eller bara att gråta eller bara sitta i tystnad tillsammans i samma rum. Det handlade mindre om program och mer om att finnas för varandra.

Musiken började snart höras även i rum där den vanligtvis inte spelas. I kommunala sammanträden och vid officiella samlingar i Örebro fick musiken ta plats. Den var inte där för att underhålla, utan för att hålla samman när orden inte räckte.

– Vi spelade till tröst för varandra och för alla andra, säger Lunder.

Musikenterapeuten Sören Oscarsson pratade om hur musik kan bli ett språk när det känns omöjligt att formulera det man bär på. Under samtalet berättade han om en flyktingflicka som plågades av mardrömmar men inte kunde förklara sin rädsla. När hon satte sig vid ett piano slog hon hårt på tangenterna, det var ingen harmonisk melodi, men ett tydligt uttryck för det som fanns inom henne. Det var där, i det som lät kaotiskt, som bearbetningen kunde börja.

Oscarsson menar att musiken rymmer både ljusa melodier som förmedlar hopp och sådana som bär så mycket smärta att det nästa känns i bröstet när man lyssnar. Musik är inte alltid vacker i traditionell mening. Men även det som låter hårt kan ge form åt det som annars inte går att sätta ord på.

– Musiken blir som en container. Jag får vara i den, säger han.

Den chilensk-svenska mezzosopranen Luciana Mancini talade om musikens betydelse ur ett annat perspektiv. Hon växte upp mellan två kulturer och beskrev hur musiken hjälpte henne att förstå sin identitet. Klassisk musik blev ett rum utan gränser, medan den latinamerikanska musiken bar minnen, rytmer och tillhörighet. 

– Musiken är inte bara min karriär utan ett spektrum genom vilket jag lär och förstår människan, säger hon.

Samtalet i Eskilstuna visade att musik inte bara är kultur eller underhållning. I kristider kan det bli ett gemensamt rum, en möjlighet att dela det som annars är för tungt att bära ensam. 

Vi vet att musiken inte tar bort sorgen. Men den kan göra det möjligt att bära sorgen. För en generation som ständigt möter kriser genom sina skärmar kan det vara just det som behövs, ett språk som inte kräver perfekta formuleringar, men som ändå når fram.