Ryska exiljournalisten: ”En röst för dem som inte längre kan tala”

I över femton år har den ryska journalisten Olesya Shmagun granskat makthavare i en av världens strängaste diktaturer. När fria medier tystas, kollegor och vänner fängslas och meningsmotståndare mördas, har Olesyas Shmaguns penna aldrig slutat skriva.

– Jag vill vara en röst för dem som inte längre kan tala, säger journalisten Olesya Shmagun.

I en sackosäck på ett coworking-kontor i centrala Riga halvligger den ryska journalisten Olesya Shmagun med en laptop i knät. Frenetiskt hamras de giftiga bokstäverna ut på tangentbordet. När jag frågar vad hon skriver på får Olesya Shmagun något pillemariskt i blicken.

– Det får du se sen, säger hon hemlighetsfullt.

Kontoret och saccosäcken tillhör den ideella organisationen ’’Media Hub Riga”. Sedan 2018 har lokalen fungerat som fristad för journalister på flykt, inte sällan från Vladimir Putins järnhand. Härifrån arbetar Olesya Shmagun med så kallad “Open Source Intelligence”: Grävande datajournalistik som bygger på öppet källmaterial. I över femton år har hon opererat i pressfrihetens bottenskikt – Ryssland.

Hon har arbetat förden internationella grävorganisationen ’’Organisation for Corruption and Crime Reporting Project’’ (OCCRP), varit med och startat den ryska nättidningen Istories. Och skrivit texter om statssanktionerad penningtvätt, korruption bland azerbadjanska politiker och om Putins egen dotter. Idag arbetar hon heltid på en av de få kvarvarande oberoende ryska tidningarna, Novaya Gazeta Europe.

Mer än tre och ett halvt år har passerat sedan Olesya Shmagun senast såg sitt hemland. Redan då bodde hon i Riga, men var tillbaka i sin gamla hemstad Moskva för att besöka släkt och vänner.

Resan var bokad mellan den 21 och 23 februari 2022. Trots rapporter i västliga medier om en ökad militär närvaro vid den ukrainska gränsen kände hon sig lugn. Det var väl bara västliga medier som ropade varg som vanligt, tänkte hon.

Natten till den 24 februari tar hon flyget tillbaka till Riga som planerat. Men när hon vaknar nästa morgon – hade världen förändrats. Ryssland hade invaderat Ukraina. Idag är det otänkbart för Olesya Shmagun att återvända. I underrättelsetjänstens arkiv är hon registrerad som ’’utländsk agent”. Och hennes arbetsplatser, OCCRP och Novaya Gazeta Europe, klassas som “oönskade organisationer”. Rysk lag har fastställt att de kan ’’utgöra ett hot mot grunden för den ryska federationens konstitutionella ordning, landets försvarsförmåga och statens säkerhet’’.

– För mig är det inte möjligt att åka tillbaka och leva ett vanligt liv, säger Olesya Shmagun.

Hon tystnar för ett ögonblick, innan hon fortsätter:

– Men jag tog ett beslut ganska länge sedan. Att jag ska berätta sanningen så som jag ser den, utan censur. Så att narrativet inte dör. Narrativet som säger att kriget är dåligt, att ett auktoritärt ledarskap är farligt och att det inte är okej att mörda meningsmotståndare. Jag vill vara en röst för dem som inte längre kan tala.

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har landets redan begränsade pressfrihet rasat. 2025 placerade sig Ryssland på plats 171 av totalt 180 länder i reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Hundratals journalister har tvingats till exil, nästan alla oberoende medier har bannats, och i skrivande stund sitter 49 journalister och medieutövare frihetsberövade i Ryssland – med deras journalistiska gärning som enda rättsliga grund.

– Ryssland har flera legala skäl att arrestera mig på. Men jag vill inte agera utifrån rädsla. Jag vill inte att de ska ha kontroll över mitt liv, så jag lever mitt liv som vanligt, säger Olesya Shmagun med eftertryck.

I hemlandet får hennes journalistik begränsat genomslag. För att ens få åtkomst till hennes texter behöver användaren först dribbla sig förbi de digitala brandväggar som ska skydda den ryska befolkningen från ’’oönskade organisationer”. Och trots allvarliga avslöjanden om korruption – som skulle få vilken europeisk regering som helst att falla – är reaktionerna milda.

– I Ryssland är det förbjudet att läsa Novaya Gazeta. Det ses som en motståndshandling. Och etiketter som ’’oönskad organisation” och ’’utländsk agent” skapar misstro hos en del av publiken, säger Olesya Schmagun och tillägger:

– Men någon behöver dokumentera alla dessa brott och övergrepp. Så att historierna finns kvar för eftervärlden.

Trots den förmörkelse som Olesya Shmagun rör sig i har hon ett ständigt bubblande skratt som ofta sipprar ut. Inte sällan som en tvär kontrast till det hon just berättat.

– Öarna av goda värderingar krymper. Du har dina vänner, du har din familj, och du behöver hålla hårt i dem, för utanför den lilla ön är det ett hav av populism, cynism och allmän idioti, säger hon. Det allvarsamma ansiktet förbyts snabbt i ett leende. Som för att betona absurditeten i situationen hon befinner sig i.

– Välkommen till min värld, säger hon leende.