Stockholms gator är fyllda med tusentals regnbågsflaggor som viftas i luften. Folk marscherar med glittriga kostymer och målade ansikten. “I was born this way” med Lady Gaga spelas vid stadion och folk applåderar när de mest kända politikerna och offentliga personer åker förbi. På ett av flaken står Alice Stenlöf som dansar till “Baby boy” och i paraden går även Jonas Gardell, Tone Sekelius och Babsan som alla är stora profiler inom hbtq-communityt.
Pride park är proppat med människor, även om inträdet är dyrt och för många omöjligt att ha råd med inträdet. Skulle inte Pride vara för alla? Väl inne på Pride Park står artister på scenen bland tält som Försvarsmakten, RFSU och Nivea.
Ibland funderar jag om Pride Park har fel syfte. Istället för att det ska handla om gemenskap och att känna sig stöttad av företag och organisationer, har det blivit kommersiellt och handlar om att man har tillräckligt med pengar för att komma in. Flera av båsen delade ut gratis prylar, eller som hos Got2b var det omöjligt att vinna pris.
Känslan är att det inte längre handlar om kampen för hbtq-rättigheter, utan att det handlar om att det kommersiella. Självklart fanns det bås som var mer informativa, men man märkte att många av dem var där för att göra reklam.
Bakom all glädje och glamour glömmer vi några av dem som fortfarande inte kan uttrycka deras identitet på grund av omständigheterna i deras land. De som har kämpat för sina rättigheter och dött på grund av deras sexualitet.
Många har inte koll på vad startskottet till Pride var och jag klandrar ingen, för det visste jag inte heller. Men för att kunna förstå hur långt vi har kommit i utvecklingen av hbtq-rättigheter måste vi öppna historieböckerna.
Stonewall
Kvällen den 28 juni 1969 skedde en historisk händelse som förändrade hbtq-personers rättigheter. I New York gjorde polisen en razzia mot den queera baren The Stonewall Inn.
Att polisen gjorde en razzia var ingen ovanlig händelse, då det ofta förekom våld mot hbtq-personer, men denna kväll spelade det stor roll.
I en artikel från RFSL beskriver de en razzia som: “lamporna tändes, musiken stängdes av och alla besökarna radades upp och fick visa id-kort. Enligt regler med stöd i morallagstiftning i delstaten New York var du tvungen att bära minst tre klädesplagg som matchade ditt juridiska kön, annars kunde du bli arresterad. Därför drabbade dessa tillslag särskilt transpersoner och andra som bröt mot könsnormerna”.
På The Stonewall Inn fick besökarna nog av polisens våldshandlingar och valde att ta tag i trakasserierna och reagera våldsamt tillbaka. Händelsen ledde till att andra hbtq-personer, hemlösa och andra boende i kvarteret samlades utanför baren och skrek “Gay Power!”. Stenar kastades mot polisen och ett upplopp bröt ut.
Året efter upploppet på Stonewall, arrangerade den bisexuella aktivisten Brenda Howard en marsch för att högtidlighålla minnet från upproret. Det blev till en demonstration för hbtq-personers rättigheter, en tradition som fortsatte att spridas världen över.
Den friheten vi har att få gå ut på gatorna och uttrycka vår identitet får vi inte ta för givet. Man får inte glömma att tänka på de som inte känner sig representerade i samhället och de som riskerar sina liv för sin sexuella läggning.
Men kampen fortsätter ännu idag, som t.ex. Davita, en kvinna från Uganda som är gift med svenska Ebba och är ändå tvingad att åka tillbaka till Uganda – på grund av Sveriges beslut att utvisa henne från Sverige.
Kanske måste vi byta fokuset mot de stora influencers och rikta oss mot de som fortsätter att berätta om kampen. Jag vill ändå tacka influenserna för att de varit öppna med sina historier, men det är viktigt att ta upp andra strider som inte syns i sociala medier. Vi fortsätter kampen för frihet och för att Sverige ska fortsätta utvecklas i hbtq-frågor.
Instagram konton för att få mer information om hbtqi – personer:
Reporter
Molly Frykholm, Globalt Perspektiv
