Världskonfliktens stämning på Bokmässan

I Sverige har stämningen blivit alltmer spänd på grund av konflikten mellan Israel och Palestina. Många svenskar engagerar sig i debatten, och i städer som Stockholm och Göteborg har man sett en ökning av demonstrationer och offentliga samtal om situationen. 
Denna konflikt väcker starka känslor och åsikter, vilket återspeglas både på sociala medier och på gatorna. I detta reportage kommer vi utforska hur olika grupper i Sverige reagerar på konflikten, fast med Bokmässan i fokus. Hur påverkar det svenska samhället? 

Bokmässan erbjuder en unik plattform där olika röster kan höras, vilket skapar en obekväm men viktig stämning mellan Israels och Palestinas förbund. Genom att samla författare, intellektuella och aktivister från båda sidor får besökarna möjlighet att konfrontera och diskutera de komplexa och ofta smärtsamma frågorna som omger konflikten. Denna mötesplats för idéer och perspektiv utmanar traditionella narrativ och uppmuntrar till kritisk reflektion, vilket kan leda till en djupare förståelse för de mänskliga aspekterna av konflikten. I en tid där polariserade åsikter dominerar, erbjuder Bokmässan friheten att utforska dessa obekväma sanningar, vilket är avgörande för att främja dialog och försoning.

Bokmässan öppnade dörrar och gav utrymme för både utställare och privatpersoner att kunna yttra sina åsikter kring den pågående ockupationen i västvärlden – men vart går gränsen? Går gränsen om vilken sida som lyckas slita av mest pins från den andra sidan, eller handlar det om att få kommentarer om man får bära den palestinska sjalen? Detta är väl inte så fredligt enligt vårt ideal kring yttrandefrihet i Sverige, men vem är jag att kritisera gränser när vår kulturminister Parisa Liljestrand lägger ut en instagram händelse morgonen till Bokmässan men meningen “Ses snart, Göteborg och @Bokmässan”, utanför ett flygplan under den pågående globala klimatkrisen.

Hur seriöst tar vi den pågående situationen?

Sverige skrev under folkmordskonventionen år 1952 (Regeringskansliet, 2015), vilket innebär att Sverige har en skyldighet att agera vid ett pågående folkmord. När FN-soldater var inne i Gaza bekräftades den pågående konflikten som ett folkmord. Skulle FN-soldaterna ljuga, eller kanske Sydafrikas president som anmäler Israel för att ljuga? Frågan är: Hur seriöst tar vi den pågående situationen? Är vi på en tydlig sida, eller har det svenska folket lite smuts i öronen och ögonen så att vi misstolkar hela situationen?

Situationen spred sig snabbt på Bokmässan, och redan efter torsdagen visade människor sin ståndpunkt.. Frågor kring politikernas positioner var i fokus, frågor ställdes till författare och experter ifall vi någonsin kommer få se den “gamla” Gaza igen. Mordet på Hassan Nasrallah som skedde under samma tidsperiod som Bokmässan förstärkte människors tankar och frågor.

Det var på fredagen under  Bokmässan som debatten nådde sin kulmen. Ett seminarium med titeln ”Gaza i skuggan av historien” fyllde en av mässans största salar till brädden. Panelen bestod av journalister, historiker och aktivister, inklusive den palestinska poeten Lina Abu-Khater och den israeliska fredsaktivisten Avi Goldstein. Samtalet leddes av en svensk moderator som inledde med att fråga: ”Hur kan vi prata om försoning i en konflikt där lidandet är så djupt rotat?”

En vardag präglad av ständig osäkerhet

Lina Abu-Khater tog först till orda. Med en röst som var både stadig och fylld av känsla berättade hon om sitt senaste besök i Gaza, där hon bevittnat en vardag präglad av ständig osäkerhet. ”Gaza är inte bara en plats,” sade hon. ”Det är en symbol för motstånd, men också för förlust. Jag skriver poesi för att dokumentera det som inte får glömmas – människors drömmar, deras rädslor och deras hopp, trots allt.”

Avi Goldstein, som tidigare varit officer i den israeliska armén men numera arbetar för fredsorganisationen Breaking the Silence, svarade med att beskriva sin egen resa från att vara en del av konflikten till att bli en kritiker av den israeliska ockupationspolitiken. ”Det är lätt att peka finger, men svårare att erkänna sin egen roll,” sade han. ”Jag vill inte representera den israeliska regeringen. Jag är här för att prata om vad vi kan göra för att bryta cykeln av våld.”

Medan seminarierna inne på mässan präglades av ett försök till nyanserad dialog, såg det annorlunda ut utanför Svenska Mässan. Två motstående demonstrationer hade samlats. Ena sidan bestod av aktivister som viftade med palestinska flaggor och ropade slagord om frihet och rättvisa för Gaza. Den andra sidan, med israeliska flaggor och skyltar som fördömde Hamas, svarade med sina egna slagord.

Spänd stämning

Polis närvarade för att hålla demonstrationerna isär, men stämningen var spänd. Sarasom deltog i demonstrationen för Palestina, berättade för mig: ”Det handlar inte om att hata någon. Det handlar om att stå upp för mänskliga rättigheter och att kräva ett slut på det här folkmordet.”
På andra sidan skanderade en man vid namn David: ”Vi måste prata om säkerhet för Israel. Ingen stat kan acceptera raketattacker mot sin befolkning.”

Bokmässans försök att skapa en plattform för dialog har inte varit utan kritik. En del menar att vissa röster får oproportionerligt mycket utrymme, medan andra anser att själva idén att bjuda in båda sidor till samma evenemang är problematisk. En författare som valde att vara anonym sade: ”Det finns inget jämbördigt sätt att diskutera en ockupation. När man försöker balansera en sådan debatt riskerar man att normalisera det oacceptabla.”

Samtidigt försvarade Bokmässans arrangörer sin position med att betona vikten av att låta olika perspektiv komma till tals. ”Om vi inte kan prata med varandra här, på en plattform för idéutbyte, var ska vi då göra det?” sade en av arrangörerna.

Sveriges politiska roll i konflikten

Ett annat stort samtal under mässan kretsade kring Sveriges politiska roll i konflikten. Seminariet ”Neutralitet eller ställningstagande? Sverige i Mellanöstern-konflikten” lockade många åhörare. Flera paneldeltagare, inklusive svenska politiker och internationella analytiker, diskuterade Sveriges historiska och nuvarande position. Har Sverige svikit sin skyldighet enligt folkmordskonventionen? Eller är den svenska linjen – att främja dialog och bistå med humanitär hjälp tillräcklig?

Frågorna som ställdes gick djupare än politik. De handlade också om identitet och tillhörighet. Hur påverkar konflikten svenskar med rötter i regionen? Hur formas Sveriges självbild som en humanitär stormakt av dess svar på denna kris?

När Bokmässan närmade sig sitt slut på söndagen var det tydligt att diskussionerna inte var över. I minglet hördes fortsatt samtal om seminarierna och demonstrationerna. Några uttryckte hopp om att dialogen på mässan kunde vara en början till något större. Andra var mer skeptiska och menade att orden som sagts bara var symboliska.

Men en sak var säker: konflikten mellan Israel och Palestina hade lämnat ett outplånligt avtryck på årets Bokmässa och Sveriges roll i denna konflikt hade fått nytt ljus. Frågan är nu om det svenska samhället är redo att gå från ord till handling – och i så fall, hur?