Pretentiös eller briljant – en tunn gräns

Luca Guadagninos film Queer (2024) är en berättelse om kärlek, rädsla, och intimitet baserat på William S. Burroughs oavslutade novell med samma titel. Filmen utspelar sig år 1950 i Mexico City och följer William Lee (Daniel Craig), en isolerad amerikan som spenderar sin tid med att dricka och röka sig genom dagarna, när han träffar och försöker skapa en relation med Eugene Allerton (Drew Starkey).

Allerton är en nyinflyttad yngre amerikansk veteran. Tillsammans beger de sig på en resa efter ayahuasca, en växt som om konsumerad, ger dig telepatisk koppling till den du konsumerar den med. Lees fascination med ayahuasca grundas i hans desperata strävan för en djupare relation med Allerton. 

Personligen tycker jag att denna film gör vissa saker extremt bra, som Guadagninos instinkt att lita på sina inte alltid konventionella beslut, medan andra saker får dig att känna som att du precis sett klart på en jättebra första säsong av en tv serie som slutar med “to be continued”, men aldrig kommer ha en säsong två. Med andra ord, du väntar och väntar på något som aldrig kommer att hända. 

För mig landar filmen aldrig riktigt på sina fötter i den miljö den utspelar sig i. Jag har aldrig känt mig längre från Mexico City eller Sydamerika än under denna film. Jag är osäker på om detta var ett medvetet beslut eller inte, men hur vacker än scenografin är, drog den dig på armen alldeles för ofta för att påminna dig att det faktiskt inte är Mexico City du är i. 

Ett exempel på Guadagninos icke konventionella beslut, som jag tyckte om men som verkade inte vara universellt omtyckt, var manuset. Jag tror att den fungerar som ett verktyg för en av Lees rubriker men även filmens allmänna tema av “I want to talk to you without speaking”. Å andra sidan kan jag förstå argumentet om ett otillräckligt manus, räcker det inte till så blir det svårare för publiken att skapa en relation till karaktärerna och därmed filmen i sin helhet.

Däremot tror jag starkt på att Craigs närvaro i filmen är så gripande att hans karaktär, Lee, känns som en spegel till dig själv, oavsett vem du är. Och detta gör att Lee plötsligt blir lite mer begriplig för dig. Och ja, jag vet att det kan vara ett spett pretentiöst, att låta skådespelaren stirra in i vakuumet medan publiken får göra jobbet, men det är även detta val som övertalade mig om att denna film är mer briljant än den är pretentiös.

Det är just en fem minuters lång scen med endast ett klipp (gjort i slutet av scenen), under vilken vi ser Lee förbereda och ta droger, samt känna dess effekt, där jag genuint kände att Craig sade mer som Lee än när han faktiskt talar. Du som publik har ingenstans att ta vägen, utan det enda du kan göra är att stirra tillbaka på Lee medan ni delar den samma telepatiska koppling som han jagar efter att dela med Allerton. Craig och Guadagnino lyckas skapa en lucka på fem minuter där man som publik är osäker på om man befinner sig i sitt eget sinne eller Lees. Man sitter med sig själv och alla sina tankar, längre än man normalt skulle vilja, och så småningom börjar tankarna överflöda och man blir rädd, och precis i det ögonblicket är man Lee, och lika snabbt som tankarna kom försvinner de också när kameran klipper bort från närbild till helbild för första gången i scenen. 

Luca Guadagnino har uttryckt sig om hur Queer “Isn’t a story of unrequited love. It’s a story of un-synchronized love”. Osynkroniserad kärlek mellan två människor som försöker gömma sig från tickande klockslagen som aldrig kommer ringa vid samma tidpunkt, genom att bokstavligen spy upp deras hjärtan till varandra (upplevdes mer romantiskt än det låter). Filmen är fylld av liknande visuellt imponerande, tankeväckande och hjärtgripande scener, med ett ytterligare exempel när en orm äter sin egen svans. Något jag uppfattade som en metafor för Lees mentala tillvaro, en man som försöker förstöra sig själv med sitt självdestruktiva beteende. 

Många scener känns i första hand som att de bara har ett estetiskt syfte, något som har en tendens att uppfattas som pretentiöst men samtidigt något jag i efterhand insåg inte stämde. Jag tror starkt på att Guadagnino älskar att ställa frågor, och skapa konversationer genom sina filmer. Vilket är därför när man som tittare har accepterat att Guadagnino inte har i avsikt att svara på frågor utan att istället ställa de, kommer man få en mer njutbar upplevelse av att se filmen. Vilket, återigen, kan kännas pretentiöst, men är samtidigt en briljant sida av konst jag uppskattar. En sida av konst som inte är besatt av att mata publiken med rätt eller fel svar, en sida av konst som uppmuntrar sin publik till att kritiskt engagera sig med den, och en sida av konst som inte är rädd för att göra sin publik obekväm. 

Ytterligare hemsöks filmen av det som kunde ha varit. Detta gestaltar Guadagnino genom hur Lee vid tillfällen upplever trängtan att röra Allerton men finner inte modet till det, och detta visas visuellt med Lees ut-ur-kroppenupplevelse, där hans spökhand gör det han inte vågar. Filmen innehåller ett antal av dessa moment som verkligen framhäver Lees förtryckta relation till intimitet. Repetitionen av meningen ”I am not queer. I am disembodied” genom filmen är särskilt briljant under tredje akten när Lee och Allerton faktiskt upplösas från två kroppar till en för att de är queer. Scenen avslutas sedan med att Allerton säger denna mening till Lee och deras fysiska och mentala koppling bryts. För hur kan någon vara en del av dig när du själv avvisar din fysiska form? 

Att se filmen är en spirituell upplevelse oavsett om man anser sig själv vara en spirituell person eller inte. När Lees spökhand tränger sig fram för att försöka uppfylla en fantasi som han aldrig kommer ha modet att uppfylla själv, känner man sin egen hand pirra för de alla fantasier man själv aldrig hade modet att uppfylla. Guadagnino ger sig på människans mest komplicerade känslor som ensamhet, och självförakt och visar genom bild hur sammankopplade dessa känslor kan vara med lust och kärlek. Det enda sättet jag faktiskt kan beskriva hur denna film känns för mig är som en tavla man ser i ett museum, man stirrar på den med vördnad och förstår varför den är där. Jag förstår hur revolutionerande den är, och uppskattar den för vad den är och för vad den föregår, men jag skulle inte hänga den på min egen vägg.