Under lördagskvällen var det dags för den tredje deltävlingen av Melodifestivalen i Västerås. Showen var en solid kombo av pompa och ståt. Men är Mello verkligen Sveriges största folkfest?
Tystnad tagning. I fredags var det dags för artistgenrep av Melodifestivalens tredje deltävling och vi var på plats i Västerås för att bevittna detta spektakel i egen hög person. Redo slog vi oss ned på parkett, tolfte raden, plats 24 och 25.
Jag har inte följt Mello sedan barnsben, men jag uppskattar gamla godingar som Markoolio och Linda Bengtzings “Värsta Schlagern”. After Darks “La Dolce Vita” är ju en klassiker i sig. Men sedan dess har jag inte varit en del av Sveriges så kallade “folkfest”.
Det är ju dock en sak att bevittna festen från TV-skärmen, och en helt annan femma att vara på plats.
Lite Harry Styles vibbar
Kristofer Greczula från Falkenberg, iklädd en nitprydd skinnjacka, var först ut på scen med bidraget “Believe me”. Innan framträdandet drog igång, riktades våra blickar mot en stor skärm som var bredvid scenen, där en så kallad artistpresentation visades. Presentationen bestod av en intervju med Shirley Clamp. Greczula berättar för henne att låten är självbiografisk och handlar om att “börja leva här och nu”.
Låten i sig var förvånansvärt bra, den var poppig och glad. Det är ju en helt annan känsla när man hör en låt live än när man hör den på Spotify eller på TV. Greczula satt vid sitt piano som med hjälp av kedjor hissades upp i luften, vilket var imponerande. Det kameran inte filmar är när SVT-teamet tar bort kedjorna från pianot och när artisten är tillbaka på marken. Greczula slänger sig upp på pianot och lägger sig vid ett tillfälle på golvet, vilket gav lite Harry Styles-vibbar.
Mellan artistrepetitionerna hördes det som verkade vara röstuppvärmningar från bakom scenen och parallellt med detta byggde teknikerna upp scenen för nästa artist, Malou Prytz. Hon var iklädd en guldglittrande body med höga stövlar, väldigt Mello och samtidigt passande för låten “24K Gold”. Även programledarna Keyyo och Edvin Törnblom tog plats i publiken. Låten var helt okej, klassisk pop.
Men det som jag framförallt tar med mig från Malous framträdande är att Mello inte är gjort för att se live.
Kameror filmar från varje vinkel
När man ser Melodifestivalen på TV känns det som att man får kontakt med artisterna när de tittar in i kameran. Kameratekniken ger även en häftig touch med en mängd olika vinklar, men att se det live ger inte samma effekt. Spontant undrar jag om publiken mest finns till som en scenografisk detalj?
Det ser festligt ut i bild med ballonger och fina hemmagjorda skyltar, men som publik får man inte samma kontakt med artisterna.
Orättvis bedömning av deltävlingen
Inför den tredje deltävlingen i Västerås läste jag en del krönikor om de artister som skulle delta i tävlingen, och det var verkligen ord och inga visor. En skribent kallade deltävlingen för en “transportsträcka” och Dolly Styles bidrag, “Yihaa”, fick sig en rejäl känga. Skribenten kallade bidraget för “förskoledunk med fioler”. Jag är inte Dolly Styles största fan, men den bedömningen var lite väl hård.
Vissa skribenter anser att Västerås fick den sämsta skaran av artister, och i och med att jag inte har sett någon annan deltävling har jag inte så mycket att jämföra med. Med det sagt tycker jag att det är en orättvis bedömning av showen. Det var en solid kombination av pop från Malou och Greczula, och lite Thomas Stenström och Daniel Adams-Ray vibbar från Björn Holmgrens bidrag “Rädda mig”.
Sveriges största folkfest?
Under Björn Holmgrens framträdande var scenen uppbyggd som ett väntrum till vårdcentralen (eller sjukhus). Låten “Rädda mig” tillägnades hans syster som drabbades av TBE, vilket var fint och scenografin var passande i förhållande till låten. Men är det en passande scenografi till Mello?
Detta ställt mot Malous gulddraperier gör mig tveksam. Så jag ställer mig frågan, är detta verkligen Sveriges största folkfest?
Ja, kanske. Mello inkluderar (nästan) hela befolkningen och jag har sett i sociala medier hur folk dukar upp med snacks och dryck inför varje sändning. Det är fint.
Om jag får mer av “Värsta Schlagern” och “La Dolce Vita”, så deltar jag mer än gärna som åskådare hemma i TV-soffan till denna folkfest vi kallar Mello.
Reporter
Jonna Ekström, Ung Press
