Mascha Schilinski – intervju med regissören för Sound of Falling

Tereza och Lo från Ung Media fick chansen att intervjua den tyska filmregissören och manusförfattaren Mascha Schilinski om hennes nya film Sound of falling (2025) i samband med dess premiär på Stockholms filmfestival. Filmen kretsar kring fyra generationer av kvinnor som under sina livstider bor på samma Tyska gård, där Schilinski utforskar trauma, minne och vilka tystnader vi ärver.

Intervjun gjordes med hjälp av en svensk-tysk tolk då Schilinski pratade tyska. 

Tack för din tid och för att du ville prata med oss. Hur mår du?

Jag mår så bra, det är första gången jag är i Stockholm. Jag älskar staden och Sverige. Det är så fint här. 

Kan du berätta om vart idén för filmen kom ifrån? 

Jag och Louise Peter, som jag skrev filmen tillsammans med, var intresserade av ett ämne: nämligen vad som sitter kvar genom tiderna i vår kropp. Vad är det som har hänt innan vi ens föds, men som finns kvar i oss trots allt? 

Vi befann oss i Altmark, en region i norra Tyskland. Där hittade vi en gård som var som gårdarna på Skansen, med fyra byggnadsrader runt en stor innegård. Under 50 år hade ingen bott där. Allting var kvar, precis som den hade lämnats för 50 år sedan. 

Vad har varit ditt favoritminne från inspelningen?

Det finns ett ögonblick som jag uppskattar väldigt mycket, vilket nästan är surrealistiskt. Det finns ett ögonblick där du har Alma och hennes syster Lia som flyger över en åker. 

Det var speciellt eftersom 150 personer stod på inspelningsplatsen när jag kom dit på morgonen. Det kändes som att komma direkt till ett Hollywood-set med massa stuntpersoner, stora vindmaskiner, turbiner och en jättestor lyftkran. Jag hade suttit på ett litet café i Berlin och skrivit den här scenen när hon skulle flyga över åkern och så kommer jag dit och tänker “Här kommer ett barn slungas upp i luften och 150 personer står runt omkring mig”. Då tänkte jag “Jag sticker!”.

På något sätt var det hela vansinnigt. Då tänkte jag “Här har jag suttit och skrivit manus och sen så blir det hela en realitet”. Det är rätt häftigt. 

Du har pratat om hur du inte var säker på vilket medium den här historien skulle berättas i, som en roman eller en film, vad fick dig att vilja berätta den i ett film-format?

Egentligen vill jag ju alltid göra film, men hur skulle man fixa det? 

Det jag ville visa går liksom inte att fatta i ord. Det här är ju en materia som går ut över det som är påtagligt. Det är osynlig materia, vilket snarare är något man hittar i litteraturen än i filmen, där det är mer visuellt. För mig handlade det om att hitta formen och det gjorde vi genom att hitta den här platsen och gården, då blev det hela mycket mera konkret. 

Du är inte bara regissör, utan även medskribent till filmen. Fanns det några idéer som inte översattes så bra från skriven till visuell form? 

Nej. Jag tror att det var för att jag tänker så atmosfäriskt och visuellt, det var skrivet så. Det fanns scener som var väldigt svåra att filma för att vi behövde hantera utmaningar som vädret. Till exempel när vi filmade klippen till sommaren 1993 var det en regnig och kall sommar. Det var nio grader i vattnet och tjejerna hade blåa läppar. Det var augusti och vi stod där i vinterkappa.

Filmen följer ett icke-linjärt narrativ. Hur skulle du säga att användningen av detta narrativ hjälpte förmedla de trauma och minnen som filmen gestaltar?

Hur minnen uppstår är inte nödvändigtvis linjärt, det kommer som splitter, bitar som vi minns. Det är inte på något sätt linjärt. Det jag ville visa är hur man känner sig osäker när man tänker tillbaka på ett trauma som har hänt i livet som man inte kan nå. Man kommer inte fram.

Filmen är väldigt bekväm med tystnad. Det finns bara några exempel där  du väljer att fylla tystnaden. Vill du prata lite mer om valet att behålla tystnaden i filmen? 

Vi alla kommer ju inte alltid ihåg minnen, vad någon har sagt.  Det är inte det som är minnet, utan det är energin som utgick ifrån en människa du mötte. Det som även spelar en roll här i filmen är att det är som enstaka korta filmer som är sammanfogade. Gemensamt skapar det en atmosfär och det är på det sättet man kommer åt känslan.

När du pratar om stillheten så är det den som skapar kreativiteten. Jag kan berätta om första gången skådespelarna skulle göra ett läsprov. De skulle alltså högläsa ur manuset, men de läste inte mycket för det var inte så många ord, det var bara jag som hela tiden gav regianvisningar. Efter flera timmar var jag jättehes och de hade knappt sagt någonting. 

Du använder samma låt vid tre olika tillfällen. När Angelika dansar i mörkret, i vattenscenen med Lenka och Kaja och sen ur Kajas hörlurar. Kan du berätta om betydelsen av låten och de scenerna? –

Låten förekommer flera gånger och förbinder de olika tidsepokerna med varandra. Ni har säkert märkt att det är mycket rytm i filmen. Till exempel scenerna där de går över gården. Det är som att det finns ett eko genom tiderna på något sätt. Det är upprepningar. 

Jag tänker på en gång när Alma går i träskor över gården. Senare kommer skådespelaren Louise Haier i moderna träskor och går likadant över gården. 

Vi behövde en låt som speglade 70/80-tal som hade kunnat finnas då. Anna von Hausswolffs Stranger ger den här rätta känslan. Jag tycker att den här låten är fantastisk för att den beskriver en tydlig känsla från filmen, men använder sina egna ord och är ingen direkt översättning av det vi ser. Den har en kraft och ett visst mörker som filmen också har. 

Jag ville prata lite om hur dina tankar gick gällande att skildra våld och trauma i filmen. Jag la märke till att mycket av våldet inte var explicit visat i bild. Samtidigt är den filmad på ett konstnärligt och vackert sätt. Hur hittar du en balans i det? 

Vi befinner oss i huvudena på dessa flickor och vi ser världen med deras ögon. Det handlar om minnen som vi sagt, och också om hur osäkra vi är. Jag har alltid frågat mig om bilderna vi ser i filmen är viktiga eller om bilderna vi inte ser är ännu viktigare. Vart har något blivit förvrängt? Finns det bara splittrade fragment? Har något blivit splittrat i det inre för att det är för smärtsamt? Man måste ta bort det för att överleva.

Ofta är det så att man har ett minne i huvudet men det har aldrig ägt rum. Man kanske har sett en bild eller så har någon berättat om det, men det kanske är en felaktig bild. Detta är också det filmen leker med.

Mycket av filmen är berättad från ett barns perspektiv, där man följer med och tittar genom nyckelhål. Var det svårt att gå in i det tankesättet?

Jag har alltid frågat mig vem som har sett något. För mig är det jätteenkelt att ha ett barn- eller ungdoms perspektiv och jag har alltid tänkt att jag måste bort ifrån det, men jag hamnar alltid där igen.

Det som fascinerar mig är att barn har nästan en hallucinatorisk kraft att upptäcka saker som egentligen ska leva ett fördolt liv. Barn känner ofta instinktivt från början om saker står rätt till eller inte. Trots att de som små inte fattar konceptet i vilket de har fötts in i. Barn är alltid som regissörer i sina egna liv.Jag som regissör tycker det är superspännande att använda.

Filmen följer olika generationer kvinnor i samma hus. Det är nästan som att traumat följer dem genom tiden. Vad vill du att följare tar bort från filmen? Kan cykeln av trauma brytas? 

I vårt vanliga liv får vi aldrig titta varken framåt eller bakåt, men filmen gör det.  Vad den gör är något som i ens eget liv blir förlorat. Filmen tittar in i framtiden och blickar tillbaka. Den kan därför visa förbindelserna mellan generationerna. Men det som verkligen bestämmer ditt liv är ju ofta något som är så skambelagt att man inte delar med sig av det till någon annan. Det kan vara något som är väldigt stilla. En pytteliten grej som har hänt. Det måste inte vara någon jättestor skandal.

Jag tror att det ligger i människans natur att dessa ting  förblir i det  fördolda. 

Jag tror det är av godo att känna att man inte är helt ensam med denna vardag, att allt fler saker inte längre blir stigmatiserade och att man kan dela med sig av dem. Men jag tror att det är en del av livet att saker och ting händer som kan traumatisera dig och du kommer nog aldrig riktigt kunna bryta igenom en cirkel. Det är livet.