“För mig är dokumentärfilmer det starkaste sättet att presentera världen”: Dennis Harvey diskuterar hopp, film och politik

Dennis Harvey är en filmskapare från Irland, men bor numera även i Sverige. Han är mest känd för sin kortdokumentär The Building and Burning of a Refugee Camp (2024), som vann Guldbaggen för bästa kortfilm. På årets Stockholm Filmfestival är han nominerad i 1 KM film för sitt nya projekt The Government Position on the Ongoing Refusal to Provide Accommodation to all International Protection Applicants. 

Ung Media fick chansen att prata med Dennis Harvey om vad det betyder att göra film i vårt samtida politiska klimat, hur man håller fast i hoppet om en bättre framtid, och varför dokumentärfilmer är ett viktigt medium. 

Vilka samtida filmer har inspirerat dig på sistone? 

– Det är en intressant, bra fråga. En regissör som jag tycker jättemycket om heter Nicolas Philibert. Han är en fransk dokumentärfilmare. Han gjorde en trilogi, första filmen i trilogin heter On the Adamant (2023), andra heter Averroès & Rosa Parks (2024) och den sista heter The Typewriter and Other Sources of Disturbance (2024). Det är en trilogi om ett mentalsjukhus i Paris. Och det är helt fantastiskt. Han visade en medmänsklighet som jag är super inspirerad av. Jag blev helt berörd av hur mänsklig filmen är. Han visar supermycket hänsyn till folk som har väldigt grova psykiska problem. När jag tittade på den kände jag att jag förstod helt varför de reagerade på världen vi lever i som de gjorde. Det kändes helt rationellt när jag tittade på den. 

Jag såg den första filmen 2023, när jag var på IDFA. En stor dokumentärfilmfestival i Amsterdam. Jag åker dit nu på lördag igen med min långfilm. När jag såg de andra delarna i trilogin förstod jag hur han förutsätter samma ämne från olika perspektiv i de tre filmerna. Jag blev väldigt inspirerad. Jag tror inte jag visste hur mycket förrän jag påbörjade mina tre kortfilmer som också är en trilogi om situationen här hemma- om de hemlösa asylsökande personer i Dublin just nu. Jag försöker ta det från tre olika perspektiv. 

Är det där ditt intresse för dokumentärer kommer ifrån? Du nämnde medmänsklighet och att förmedla sanning?

– Det är en stor del av mitt intresse. Jag tycker att man kan visa världen på ett sätt som jag nästan aldrig känner i funktion. Det finns ett citat från en fotograf som heter Diane Arbus, en amerikansk stillbildsfotograf. Jag kan inte det på svenska, men på engelska är det “If you really get to reality, if in some way you really really capture reality, it’s magical”. Det har haft en påverkan på mig under en lång tid.

För mig, allting finns redan här i världen. Jag älskar spelfilm, jag älskar litteratur, men för mig är allting redan här. Personligen vill jag bara försöka fånga det och presentera det på ett sätt som jag tycker visar en annan sanning. Jag tycker inte att dokumentärer är rent direkt sanning, det är en typ av sanning. Det är min sanning, eller mitt sätt att förstå världen och försöka dela det med andra. För mig är dokumentärfilmer det starkaste sättet att presentera världen.

Jag minns när jag såg La batalla de Chile (1975-1979) av Patricio Guzmán, en film om när Pinochet, den fascistiska diktatorn tog makten i Chile på 60-70-talet. Jag tror att de finns på Youtube nu också. De är väldigt tunga, mycket detaljer i dem, men de är helt otroliga. I sista filmen finns en fotograf från Argentina som filmar de fascistiska trupperna. De skjuter honom och han spelar in hans egen död. Vi ser att kameran faller och filmen slutar med att de dödar honom. Vi upplever hans död från hans perspektiv. Jag såg den 2016 när jag bodde i Chile. Det var ett väldigt viktigt moment i mitt liv där jag tänkte okej, det här betyder någonting. Det är värt någonting att göra dokumentärer. 

Skulle du vilja berätta lite om din nya film, The Government Position on the Ongoing Refusal to Provide Accommodation to all International Protection Applicants (2025)?

– Längsta titeln (skrattar). Det är den sista delen i min nuvarande trilogi om situationen i Irland. Jag kommer från Irland, Dublin. Jag har filmat om migration i 12 år nu. Jag har jobbat med ämnet också på andra sätt utanför mina filmer. Den irländska regeringen hade en policy där de inte erbjuder boende till alla asylsökande personer. Framförallt ensamkommande män. Men de har nekat boende till kvinnor och barnfamiljer som har hamnat på gatan också. 

Jag gjorde The Building and Burning of Refugee Camp (2024) som var från männens perspektiv på gatan. Jag var i ett flyktingläger som de hade byggt och som sen blev nedbränd av ett högerextremist gäng. Andra filmen var The New Policy Regarding Homeless Asylum Seekers. Den filmade jag med volontärer, framförallt kvinnliga volontärer som försöker hitta nya säkra platser varje kväll på gatan för asylsökande personer, en plats där de kan sätta upp tält. Filmerna har genom åren fått stor spridning. De har även vunnit Guldbaggen.På grund av deras spridning har jag försökt få en intervju med (Irländska) regeringen om deras policy och hur de tänker på det. Jag har försökt förklara att det är ganska många som har sett mitt perspektiv. Så jag vill ge dem en möjlighet att förklara. Men de nekar alltid intervjuer. Jag får bara autosvar. 

Det inspirerade mig att skapa en minister på det mest dokumentära sättet jag kan. Jag ska samla alla pressutskick, alla politiska briefingar och media- citat från 2023 till nu. Under hela tiden som policyn har varit och försöka få ner det till något slags manus. Och sen ge det manuset till en skådespelare som ska spela ministern. Men hela deras roll ska bli baserat på det dokumentet. Så alla deras svar kommer att faktiskt vara vad regeringen har sagt om det här ämnet. Vi ska också ha en PR-person, en PR- konsult, som har jobbat med regeringen. Har tränat om hur man hanterar media, hur man undviker svar och hur man gör en intervju till en möjlighet att kommunicera med vad regeringen vill kommunicera. Det är en lite konstig metod vi måste följa. Men för mig blir det här en del av filmen – att vi nästan blivit galna under de här tre åren. Den här policyn är så sjuk, farlig, och oväsentlig. Och det enda sättet att få någon slags respons från regeringen är att bygga upp den här filmen och lägga massa pengar på den.

Det blir en kort film med två scener, en media-training-workshop med PR-personen där de visar skådespelaren hur man ska undvika svar. Sen ska vi göra en faktiskt intervju i 20 minuter där jag intervjuar skådespelaren som spelar ministern. Det ska vara en riktig dokumentärintervju, en hybrid dokumentär. Det är en dokumentär men med ett fiktivt scenario. Det ska bli den sista delen i trilogin. 

Man blir så hoppfull att lyssna på dig prata om ditt arbete. Man blir så glad att någon gör filmer om just våra situationer. Jag tycker att all konst är politisk. Eftersom den existerar i kontexten i vårt politiska klimat. Konst kan vara en form av motstånd på detta sätt. På vilket sätt hoppas du att dina filmer lever kvar med sin publik efter att de har sett dem? 

– En sak som har gjort mig jätteglad är att folk har kommit fram efter visningar av filmerna och sagt att de har engagerat sig i olika aktivistgrupper, framförallt i Dublin.

De här filmerna handlar om Dublin. Det var minst två eller tre personer som skrev att de blev volontärer och försökte hjälpa till i olika grupper. De har haft en direkt effekt på det sättet. Det betyder jättemycket för mig. Vi måste aktivera och organisera oss. Jag gör också mycket direkta aktioner i min aktivism utanför mina filmer.

Vi måste vara aktiva på olika plan. Det är en stor grej för mig att de kan ha en direkt påverkan på folk. Det betyder väldigt mycket för mig. Sen är det också filmer som jag försöker gestalta och göra på ett sätt som jag tycker har konstnärligt värde. Jag tror att de har fungerat på båda plan. Jag vill att vanligt folk utanför filmbranschen ska aktiveras av filmerna.

Jag vill att de ska känna något och tänka, är det så här vi vill ha det? Eller är det här acceptabelt? Jag vill att folk ska ifrågasätta vad som syns som vanligt i politik och samhälle. Sen vill jag också att folk ska uppfatta filmer och konst som värdefulla. Det är många filmer som gjordes för 50-60 år sedan som har påverkat mig jättemycket. Film är en typ av språk som lever kvar i 100 år eller mer. Som påverkar folk i 100 år. Det är en grej jag siktar på med mina egna filmer. Jag vill att folk ska komma ihåg dem. Vi måste ha samtida dokument för att kunna förstå tiden i framtiden. 

Vad skulle du säga att du har för råd till unga filmskapare- för att känna sig bekväma med att utforska politiska teman i sina projekt? Det känns som att det är lite svårt nu. Om man till exempel vill skapa konst om Palestina eller andra teman som begränsas i media. 

– Det känns som att det är viktigare nu än någonsin. Att hålla ut och fortsätta. Om man verkligen tror på någonting. Jag tycker att folk ska tro på någonting. Att det är så viktigt att ha någonting. Speciellt nu också. Ganska många, inklusive mig. Många lever i en värld där vi inte har religion på ett sätt. Jag växte upp i den katolska kyrkan, men det var aldrig så strikt. Jag har behövt hitta andra saker att gå på. Nu är det medmänsklighet och politiska film som jag känner att jag kan gå in i. Jag tycker att folk ska reflektera, och försöka grova ner och hitta den sak som man verkligen vill kämpa för. Och sen hålla ut i det. 

När man tittar på nyheterna nu. Om vi ser vad västvärlden stöttar. Att aktivt påverka och uppmuntra ett möjligt folkmord. Då kan man så lätt tappa hopp och bli helt nihilist. Vi har tappat så många till det. Helt nihilism som inte tror på någonting och vill bara förstöra hopp. Man måste verkligen hålla ut i sina värderingar. När det gäller att göra politisk konst, för mig är det bara att göra. Det är väldigt viktigt i film också. Det tar så mycket tid. Man måste lägga ganska mycket tid på en ansökan. Man måste vänta på svar som kan ta 6-8 månader ibland. Då kanske man får nej. Vad ska man göra då? Ska man bara acceptera det och säga att någon stödgivare tycker att man inte ska våga säga det här om ett folkmord till exempel? Om vi lyssnar på sådana beslutsfattare, kommer de döda vår lust att skapa. 

När jag började göra film, hade jag ganska mycket tur. För att när jag flyttade till Sverige fanns det en organisation i Solna som hette Uncut. De lånade ut kameror och utrustning gratis till unga filmskapare. Men sen stängde politikerna ner det. De ville inte att folk skulle ha tillgång till gratis utrustning. Vi kämpar mot det också. Man måste hitta sina nätverk. Och alltid fråga folk. Om man ser en film som man tycker om, hör av dig till regissören, produktionsbolaget eller de bakom filmen. Om man har något gemensamt kan man hitta sina nätverk. Kanske låna en kamera gratis eller få mentorskap. Man måste vara väldigt aktiv och hålla ut. Och hitta ett sätt att göra sina filmer. Det är hur jag har gjort det. 

Det var väldigt inspirerande att höra. Tack så jättemycket för att du har tagit din tid att prata med mig.

– Så lite. Det är jättekul. Tack för ditt intresse. Kämpa på.  

Se The New Policy Regarding Homeless Asylum Seekers av Dennis Harvey gratis på Zita folkets bio här – https://zita.se/start/filmer/the-new-policy-regarding-homeless-asylum-seekers