Självklart fick Chimamanda Ngozi Adichie Sjöjungfrun – vem annars?

Det finns vissa nyheter som bara känns… självklara. Som att det regnar under Way Out West, eller att bokhandeln på Bokmässan luktar lite för mycket trycksvärta och existentiell ångest. Så när jag hörde att Chimamanda Ngozi Adichie fått Sjöjungfrun 2025, tänkte jag bara: Äntligen.

Det är som om världen för en gångs skull tittade upp från sin telefon, blinkade till och sa: “Oj, just det, hon som förändrade hur vi tänker om kön, makt och identitet. Kanske borde vi tacka henne?” Och så gjorde vi det. Med ett pris, glitter, applåder  och förhoppningsvis en dalahäst.

Adichie är en av de där författarna som inte bara skriver böcker – hon skriver liv. En halv gul sol, Americanah, We Should All Be Feminists… Hennes verk har blivit som små speglar världen håller upp mot sig själv, ibland förvånad, ibland obekväma, men alltid lite klokare efteråt.

Hon är också en sån där person som får en att känna sig både inspirerad och lätt underlägsen. Hon pratar, och man vill anteckna. Hon skriver, och man vill riva sitt eget worddokument. Hon ler, och man känner att mänskligheten kanske ändå har en chans.

Men låt oss prata om det där priset. Sjöjungfrun. Det låter ju nästan som en saga i sig. En symbol för något mystiskt, för röster som hörs både över och under ytan. Och visst, vem annan än Adichie kan gestalta just det? Hon är litteraturens egen sjöjungfru – hon rör sig mellan världar, mellan språk, mellan berättelser. Hon talar till både hjärna och hjärta, och hon får människor i Lagos, London och Lund att nicka igenkännande samtidigt.

Jag menar, det krävs något särskilt för att Beyoncé ska vilja sampla ens ord i en låt. Men det krävs ännu mer för att svenska gymnasieelever faktiskt ska läsa essän frivilligt efteråt.

Och det är väl just det som gör henne så unik – hon lyckas kombinera det politiska och det personliga utan att låta som en föreläsning. Hon skriver om feminism med värme, inte pekpinnar. Om migration utan martyrskap. Om kärlek utan klichéer. Och någonstans mellan hennes ord hör man det där som litteraturen ibland glömmer bort att göra: hon förklarar världen utan att förenkla den.

När hon nu tar emot Sjöjungfrun på Bokmässan känns det nästan som att priset själv har hittat hem. För vad är Bokmässan, om inte också en plats mellan världar? Mellan författare och läsare, högljudda kulturmän och blyga debutanter, mellan idealism och överpriser på kaffe. Där, mitt i sorlet, står Adichie – en röst som inte försöker överrösta andra, utan snarare få oss att lyssna.

Jag älskar att hon är så orädd. Hon har fått kritik, förstås, det får alla som vågar säga något på riktigt. Men hon backar inte. Hon är rak, smart och rolig på ett sätt som är ovanligt i en värld där intellektuella ofta verkar tro att humor gör en mindre seriös. (För övrigt: någon borde ge henne ett talkshowprogram. Jag skulle titta varje vecka.)

Sjöjungfrun är alltså helt rätt i händerna på Chimamanda Ngozi Adichie. Det är ett pris för författare som berör svenska läsare, och ja – vi är berörda. Vi har skrattat, gråtit, citerat henne på sociala medier, och låtsas att vi spontant kom på orden själva. Hon har fått oss att prata om feminism vid middagsbordet, tänka på kolonialism under pendeltågsresan, och förstå att identitet är mer än pass och pigment.

Det är lätt att säga att litteratur förändrar världen. Men det är sällsynt att faktiskt se det hända. När Adichie talar – på scen, i text, i samtal – flyttar något på sig. Man går därifrån lite rakare i ryggen. Lite mer vaken. Och kanske, om man har tur, lite modigare.

Så ja, Chimamanda Ngozi Adichie förtjänade verkligen Sjöjungfrun 2025. Inte för att hon behövde ännu ett pris, utan för att vi behövde påminnas om varför hon betyder så mycket.

Hon är, som sjöjungfrur brukar vara i sagorna, en som lockar oss ut på djupare vatten. Men till skillnad från sagorna drar hon oss inte ner – hon lär oss att simma.