Kärlek, lust, feber, och tabu – hur bokmässan hjälpte mig att navigera mina tonårshormoner

Under mitt halvkassa försök till en intervju efter talkshowen med Marcus Berggren och Mauri Hermundsson på bokmässan svarade Berggren på frågan om det mest medelmåttiga med att vara sexton:
– Att behöva gömma allt för sina föräldrar – alkohol då. Jag är redo att hålla med. Att ligga däckad på en parkbänk förvärras av det faktum att man måste agera nykter för sina föräldrar om en halvtimme och inte dö av bakisångest dagen efter. Ens föräldrar är dock inte de enda man behöver gömma sig för som tonåring. Tonåren känns som ett enda långt sadistiskt parti av kurragömma, där hela din omgivning letar och ska avslöja alla dina mörkaste hemligheter och sjukaste begär när de väl hittar dig. 

Årets tema på bokmässan var kärlek, lust, och dramatik, och när jag satt där på ett seminarium om tantrasex eller var det nu var och en 40-årig tant beskrev hur hon kom på bästa sätt, så hoppades jag verkligen att ingen skulle hitta mig. Herregud, att sitta och snacka framför en publik av okända om sina sexuella preferenser kan vara bland det värsta jag kan tänka mig, eller? Varför är jag egentligen så rädd för vad alla ska veta om mig samtidigt som jag är så kåt på att folk ska lyssna på vad jag har att säga? Måste jag vänta tills jag blir 40 år för att uttrycka mig fritt? Resterande bokmässa hade jag som mål att gräva i detta; hur ska man uttrycka alla de här tabubelagda, känslomässiga, kladdiga och knepiga ämnena och känslorna egentligen?

I publiken av ett samtal om att skriva dramatik som prosaist och poet satt jag, som varken är prosaist eller poet, bara för att höra min frånvarande mamma samt husgud Athena Farrokhzad. Det är något med det stora håret, den samlade tonen och den där kulturella röda läppen som gör att jag följer henne blint: “Om Athena Farrokhzad skulle hoppa från ett stup, skulle du?” – Ja. 

Om ni inte redan visste det så är Athena en av grundarna av Schillerskas skoltidning (där jag är chefredaktör) Schilldringar. Även fast världen såg helt annorlunda ut då, när Schilldringar grundades, har Athena också varit 16 år gammal. Gamla nummer från hennes tid är fortfarande lika underhållande och relaterbara eftersom den redaktionen, precis som vår, bara var kulturintresserade, gnälliga, stereotypiska Schillerskaelever. Kulturen och det kulturella uttrycket har alltid varit en trygg plats för ungdomar att gräva i sig själva, i känslorna, i hatet, i kärleken, och i lusten. Dessa tabun förtjänar att grävas i. Även om mässan sakta rörde sig mot sitt slut för dagen hann jag ställa henne några frågor i förhoppningen om att bli frälst.

Hur ska man bäst uttrycka de svårare, mer personliga och privata känslorna?

“Man ska gå så långt man kan, man ska inte vara rädd för vad orden kan göra för de finns redan inuti en. Och att försöka få ut dem kan också vara ett sätt att bli fri ifrån dem.”

Vad betydde kulturen för dig som ung?

“För mig var det jätteviktigt att läsa, och läsa poesi… det var liksom mitt sätt att se mig själv i världen och världen i mig, och att stå ut med att vara människa.”

Vilket är ditt favorittabu?

“Motstånd. Det finns en idé i litteraturen idag om att man ska skriva om sorg och sörja allt det fruktansvärda som världen består av, och det är bra litteratur och man ska inte göra motstånd mot det. Jag skulle säga att motståndet är tabubelagt.”

Jag var väldigt förkyld under hela bokmässan. Under natten till söndagen hade jag feberdrömmar om de trånga, svettiga gångarna mellan montrarna på mässgolvet, ljudet av 100 kulturtanters pennor som ristade mot 100 linjerade block, och den frätande känslan på tänderna av alla hårdgodisar diverse organisationer kastat på en. Drömmarna kan även ha berott på det deppiga samtalet om musikjournalistik jag såg på lördagen, mest för att jag är intresserad av branschen. 

Samtalets sensmoral var dock att det är en döende genre av journalistik, eftersom ingen köper skivor längre och alla bara är trogna fangirls, allergiska mot all kritik. Jag tycker dock inte att fyra Ztv-pensionärer har någon rätt att diagnostisera genren som avliden. Det de inte förstod var att denna påstridiga musikfantast och hobbyjournalist lyssnade på allt detta, och jag kommer inte låta denna genre dö. Men jag förstod dock att återupplivningen kräver en pacemaker i form av nya medier som utmanar dessa tankar om vad som är säljbart eller inte, och som inte förhåller sig till det ortodoxa 90-talsformatet. Det gäller även all annan typ av kultur, vi får inte låta den stagnera och dö ut bara för att vi är för rädda för att peta på eller rubba något. För det är precis det som Killinggänget, Broder Daniel, och Per Sinding-Larsen inte var rädda för på 90-talet.

Med en nyväckt kämparglöd steg en nyvaken jag upp ur min säng med en kroppstemperatur på oroväckande 37,7 grader. Det var nämligen denna söndagsmorgon som jag skulle lyssna på Elis Monteverde Burrau av Cyklopernas land-fame. Jag har länge varit ett fan av Cyklopernas eftersom det har känts som det enda programmet på tv med en annorlunda ton, där fulkultur får komma in i finkulturens värld och satiren genomsyrar även de mest seriösa av inslag. Min kompis och tidningskollega Lovisa beskriver sitt agg mot humanister och Södra Latins skoltidning på samma sätt. Hon har svårt att erkänna det, de gör hennes grej fast bara lite bättre. 

Precis så känner jag inför Cyklopernas land. De gör hela min grej fast bara en gnutta bättre än jag själv. Elis och jag hade även denna dag en lite liknande outfit, men hans militärgröna jacka satt lite mer bekvämt och hans ringar i öronen var inte missfärgade som mina, alltså gjorde han min grej, fast lite bättre. Jag har läst två av Elis böcker: Nästan terror, bara nästan (2024), samt Karismasamhället (2018), och jag blev som förtrollad av deras färgglada språk, popkulturella referenser och teman av totalt jävla förakt för jaget samt allt annat. Det är alltså lite min grej, fast gjort lite bättre. Jag svalde min avundsjuka, för jag ville ställa honom några frågor.

Vad betydde kulturuttrycket för dig som ung?

“Jag trodde jag skulle bli fotbollsspelare, men sen fick jag cancer. Då sa jag alltid så att cancer räddade mig från sporten. Det har jag alltid sagt, eller hur Martin?”. Martin Luuk som stod på andra sidan signeringsbordet nickade till. “Sedan så räddade Biskops Arnö mig från cancern kan man säga. Long story short.”

Hur ska man skriva om lite mer personliga och pinsamma känslor?

“Att göra lite som jag gjorde i Nästan terror, att placera sina pinsammaste känslor i en annan karaktär. Lätt förklädd fiktion, då kan man spy ur sig vilka pinsamheter som helst. Så i Nästan terror, bara nästan baserade jag berättarjaget på min fru, fast det är mina hemskheter i det kärlet på något sätt.”

Vad är ditt favorittabu?

“Jag och Martin skulle göra en talkshow om pedofili, och då ställde kulturhuset in det med alla rätta. Så det blir väl mitt favorittabu då. Jag är inte för det, men jag tycker att det är intressant som fenomen”

Efter att Elis signerat sin bok och jag gått runt för att hitta montern där de reade ut Moleskine-anteckningsblock, kände jag mig nästan lite klar med allt. Min kartong med paracetamol som jag köpt dagen innan var oroväckande tom och jag hade ätit för många pappersgodisar. Två programpunkter fanns dock kvar på mitt schema. Det första var ett samtal om det ljuva 90-talet med samma Ztv-personligheter och Killingsgängsmedlemmar jag redan tidigare stött på under helgen. Det var dock fint att höra om denna tid där pengar växte på träd och alla konstant hade en euforisk LSD-tripp. På 90-talet fick man hänga upp meddelanden på telefonstolpar när man inte pallade vänta på sin polare längre eftersom man inte hade några mobiltelefoner, och även om de hade haft det skulle ingen kolla ner i dem för alla var för upptagna med att diskotekshångla. Många av dessa historier tror jag dock inte berodde på tidens brist på sociala medier, utan snarare på att dessa 50-åringar var tonåringar. Gemene tonårings största problem är fortfarande att mamma kände av cigglukten på jackan, att man F:ade naturprovet eller att den där snubben man hade ögonkontakt med hela festen hånglade med en annan tjej. Vi behöver inte tänka på att betala restskatt eller att man skulle gjort bostadskarriär. Vi har i det stora hela ofta väldigt enkla liv med små problem, men dessa små problem blir i proportion stora i vår lilla värld. Så låt oss inte stänga in våra känslor, för de kommer ändå komma ut om 40 år i en seminariesal på bokmässan.

Grädden på bokmässemoset blev uppdrag prat med Mustiga Mauri och Marcus Berggren. Jag har en väldigt invecklad ensidig fejd med Mauri, men Marcus Berggren är jag ett större fan av. Ett sådant stort fan att jag följde honom ut och väntade parallellt med Mauris selfiekö bestående av barn för att få snacka med honom. Vid denna punkt kunde jag dock inte riktigt höra min egen röst eftersom mina bihålor var så pass inflammerade och mina fötter var förlamade eftersom jag alltid insisterar på att ha på mig Dr. Martens. 

Marcus Berggren är som han är, en förvånansvärt lång, ödmjuk, och irriterande rolig filur som ser ut som om Peter Habers karaktär i Sunes jul skulle vara baslärare. Någon vidare intervju lyckades jag inte med, men jag fick det lösa citatet som jag valde att börja och nu forma om lite så att jag kan avsluta med det. “Det mest medelmåttiga med att vara 16 är att behöva gömma allt.” 

Så varför finna oss i medelmåttigheten? Jag menar ju såklart inte att du nu ska gå och ta en shot med din farsa, utan att du kanske ska gå med i den där föreningen, starta det där bandet, starta den där Youtubekanalen, eller skriva den där artikeln. För kulturen står still om vi unga inte producerar mer. Vi är katalysatorer för förändring eftersom vi går igenom en konstant, varje dag. Så gör det med känsla. Gör det med tabu. Gör det med ångesten.