Mellan raderna – krönika av Tereza Holkova

Jag tänker tillbaka på högstadiet när jag för första gången fick höra uttrycket “gardinerna är inte bara blå”. Jag kommer så tydligt ihåg hur detta uttryck äntligen öppnade upp en dörr jag hade kämpat så hårt med att öppna under tidigare år. 

Litteratur skulle jag säga är i grunden frågor, frågor som författarna själva inte alltid besvarar, eller ens är medvetna om att de ställer. Men frågor som vi som läsare så gärna hittar svar till. Mitt intresse för litteratur grundar sig i mitt intresse för det som finns mellan raderna; de berättelser vi som samhälle tillsammans skapar där. Friheten av att kunna omvandla en universell berättelse om kärlek till en berättelse så personlig att den förändrar hela ditt liv. 

På bokmässan  tog jag del av ett antal samtal som delade detta tema, nämligen diskussionen om utrymmet mellan raderna, och mer specifikt den influens som läsaren har på detta utrymme. Fíona Scarlett, i samtal med Jack Edwards på seminariet “Den nya irländska vågen”, berättade om ett koncept som heter “the quiet space”, vilket är utrymmet i en text avgjort endast för läsaren. 

Detta koncept hade flera namn under bokmässan, Hanna Lundström talade om detta koncept som “konnotationsspan/associationspan” under sitt samtal med Yukiko Duke “Jag är! Poesi som en väg till reflektion och identitet”. Poängen med detta är att läsaren ska fylla utrymmet mellan raderna med sina egna tankar och upplevelser. Dessa konnotationer/associationer gör en text evig, då den ständigt får nya liv. 

Ann-Marie Tung Hermelin, Anna Nygren och Elisabeth Hjort diskuterar detta koncept ytterligare i deras samtal “Att leva med översättning i text, tanke och känsla”, men nu i relation till översättning. De framhäver hur viktigt det är att läsaren, lika mycket som översättaren, tar med sig sin egen läsning till texten och fyller tomrummet. En översättning är bara så riktigt som dess läsare. Det finns våld i översättning, i målet med att vilja skapa en flytande och osynlig översättning. En översättning, enligt Ann-Marie Tung Hermelin, ska vara hackig och synlig i dess form, för det är så man skapar motstånd till våldet. 

Vidare nämner Dalia Taha i samtal med Kholod Saghir “Teman i palestinskt litteratur” att man måste ta sig till marginalerna, “go to the margins to find the voices”, för att hitta de bortglömda och raderade rösterna. Hon berättar för publiken hur Palestinier skriver på städernas väggar under utegångsförbud för att kunna kommunicera och bevara, annars förbjudna, berättelser. Och hur städerna i Palestina då känns som en öppen bok. En form av motstånd. 

Att läsa mellan raderna handlar därför inte bara om att försöka förstå sig på varför gardinerna egentligen är blå, det vill säga, de orden som inte sägs rakt ut, utan det handlar även om att skapa plats åt berättelser som inte har en möjlighet att befinna sig någon annanstans. Att läsa mellan raderna är ett sätt att bevara de annars bortglömda rösterna, och att läsa mellan raderna är att ge texter ett nytt liv.