Organisationen (G) som i Gud ordnar ett antal seminarium under Almedalsveckan med fokus på religion, tro och öppen andlighet. Dagens seminarium har rubriken ”Barns rätt till andlighet” och är ett panelsamtal mellan Ärkebiskop Antje Jackelén och Sverige barnombudsman Elisabeth Dahlin. Under seminariet diskuterades huruvida samhället har någon skyldighet att ge barn och unga vägledning i religion och tro. Jag inspirerades verkligen av ämnet och hämtade mycket inspiration för att skriva den här krönikan.
I Sverige har vi tyvärr alltid haft en beröringsskräck när det kommer till religion och tro och jag upplever att många har en rädsla för religion och för vad det innebär. Barnkonventionen blir lag i Sverige i år och artikel 27 beskriver tydligt barns rätt till både social och andlig utveckling. Det vill säga att det är föräldrars och samhällets skyldighet att ge barn förutsättningar för att få ta del av religion och verktyg för att utforska och utveckla andlighet. Barnkonventionen är också tydlig när det handlar om barns rätt till vägledning och verktyg för att lösa svåra existentiella frågor och funderingar. Om man vill lyckas med att både erbjuda barn de förutsättningar för andlig utveckling och verktygen för att lösa existentiella frågor fungerar det inte att ha tunnelseende. Det fungerar faktiskt inte att aktivt ta avstånd från religion och blunda för den positiva inverkan som den kan bidra till.
Jag upplever att det finns en väldigt splittrad syn på vad religion innebär och vilken roll den kan ha i barns liv. Samtidigt finns det en samsyn bland icke troende och ateister att religion och tro är en privatsak och att det absolut inte är något man ska dela med sig av till andra. Det finns också en ganska märklig inställning i frågan kring vad samhället har för ansvar när det kommer till barns rätt till andlighet. I artikel 27 står följande: Konventionsstaterna erkänner varje barns rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. I dag förväntas samhället se till att barnet får förutsättningar för såväl fysisk som psykisk utveckling genom idrottslektioner och öppen elevhälsa. Att samhället ska ge förutsättningar för fysisk och psykisk utveckling tycker jag är helt rätt men vem ansvarar för att barnet får samma förutsättningar i frågan om tro och andlighet? Är inte det också samhällets ansvar? För mig är svaret självklart ja.
Vi är många som är överens om att det finns en avsaknad av vägledning bland barn och unga när det handlar om att lösa svåra existentiella frågor. Jag är helt övertygad om att religion och tro kan spela en viktig roll. Skapar vi oss en förståelse för vad religion och tro är och om vi har en öppenhet för vad kyrkan är och gör kan vi ge barn och unga en framtid som präglas av empati och samförstånd mellan människor. Med religion kommer så mycket mer än bara en förståelse för Gud. Med religion och med en öppen andlighet kommer på köpet en större förståelse för vad etik, moral och medmänsklighet är. Att inte ens erbjuda barn en väg in tycker jag är rent av förkastligt och ansvarslöst av oss som samhälle men också av oss som medmänniskor. Vad blir konsekvenserna när vi låter kyrkan och tron stå i skuggan av rädslan för andlighet i barnens vardag? En stor konsekvens anser jag är det växande antalet unga som lider av psykisk ohälsa. Jag ser en tydlig parallell mellan en avsaknad av förståelse och vägledning för vad exempelvis döden, lidande och sjukdom är till ungas psykiska ohälsa. Ger vi barn redan i tidig ålder en förståelse för tro och religion är jag säker på att vi kan få ner antalet unga med psykisk ohälsa och det är väl ett mål vi alla vill uppnå?
