Den Normala Transpersonen

På tv ser vi upplevelsen att vara trans, en perfekt linjär historia. En tonåring står i spegeln och trycker och klämmer på sin kropp och undrar “varför känner jag så här?” Till känslosam musik berättar de tillslut för sina föräldrar, “Mamma, pappa. Jag är trans.” Sen är det dags för könsbyte, och bit för bit ser vi den rädda tonåringen växa upp till sitt sanna jag, då den äntligen kan vara normal som alla andra.

Möjligheten att få se vår upplevelse speglas på tv och storskärm är ett resultat av decennier av strid och mod, ett resultat av generationer som sagt “Vi är här. Vi är inte rädda för att vara annorlunda, och vi har rätt att synas.” Det är ett privilegium att jag vuxit upp och vetat att det finns fler boxar än den jag föddes in i. Jag har haft turen av att ha fått ett språk för känslorna jag vuxit upp med och fiktiva exempel att visa mina föräldrar. Varför känns de exemplen då så otillräckliga?

Transpersonen på skärmen har gjort klart sin resa. Transpersonen på skärmen får sin heterosexuella partner, sina 2,5 barn och ett hus i förorten. De passar in så bra att de inte behöver skrämma sina cis-vänner med sin sällsynhet. Jag tittar på skärmen och ser inte generationer av transmod, jag ser en ny box för oss att falla in i/passa in i. “Den normala transpersonen”. Den normala transpersonen är inte högljudd eller stridig, den utmanar inte normen eller går på protester. Den normala transpersonen behöver du inte oroa dig om – den är som alla andra.

Hur fantastiskt det än är att se sig själv på skärmen, kan jag inte ignorera hur konstlad majoriteten av trans-representation är. Oftast är våra karaktärer inte mer än en cis-kopia med en transbakgrund, som inte uttrycker sina queer-specifika aspekter, utan ser sin queera identitet som ett hinder att ta sig över. I slutet av den aggressivt linjära resan av könsbyte verkar vi förväntas låtsas som att vi inte längre är queera utan ha avancerat vidare till något mindre kontroversiellt.

Obefintligheten av dess motsats i populärmedia

Visst finns det transmänniskor som passar in i och gläds av det sammanhanget. Ett liv som följer normer gör en självklart inte mindre queer. Vad som stör är inte existensen av “den normala transpersonen”, utan obefintligheten av dess motsats i populärmedia. Transpersoner som utmanar kärnfamiljen, utmanar könsnormer och utmanar den till synes odiskutabla idén att transupplevelser är synonymt med könsbyte eller stationärt kön i sig självt. Det visar sig inte finnas plats för de transpersoner som inte vill ge upp sina queer:a uttryck i utbyte mot respekt och empati.

Vill vi se ett bredare utbud på transupplevelser i media måste vi ta saken i hand och berätta våra egna historier. Vi måste visa inte bara de normala utan det obekväma, det fasansfulla, de underbara händelser bara transpersoner har tillgång till. Vi måste våga förvirra de oförstående. Vi måste visa både förtrycket och friheten som kommer med att skrika till världen; “Vi är här. Vi är inte rädda att vara annorlunda, och vi har rätt till att synas.”

Jag vill inte vara begränsad till “normal representation” om det inte omfattar det vida spektrum av trans-queer-identitet utanför vad könsnormer innebär. Om jag måste ses som obekväm för att representera en varierad, färgglad släkt välkomnar jag det, och hoppas att jag och alla andra kreativa transpersoner infekterar medier med transkaraktärer som långtifrån kan kallas “normala”.