Hemma eller utanför?

Att känna sig hemma borde vara en självklarhet, men för många är det allt annat än enkelt. Jag är född i Sverige, men ändå känns det ibland som om jag är en främling i mitt eget land. Vi i Sverige måste öka acceptansen för varierad etnicitet.

När jag flyttade tillbaka till Sverige efter flera år utomlands var jag fylld av förväntan, men blev mött av kommentarer såsom “i Sverige pratar vi svenska, inte engelska.” Min svenska var inte perfekt, en hint av den amerikanska dialekten kikade alltid fram, och det räckte för andra i min omgivning att anse mig som avvikande.

Den här känslan av främlingskap är inte unik för mig. Diskriminering och fördomar drabbar många som försöker att balanser två eller flera kulturer samtidigt. Vi får ständigt höra att vi måste anpassa oss, men även när vi gör det är det aldrig tillräckligt. Ett gäng “vadå?” eller “vad menar du?” får jag alltid höra, trots att folk vanligtvis förstår det jag säger. När jag undrar varför de inte förstår mig, får jag en kommentar tillbaka “du pratar för blattigt.” Många skulle påstå att jag inte har någon dialekt, men ändå känns det som om jag förväntas låta som en “blatte” bara för att jag ser ut som en.

Det här handlar självklart inte om att jag vill bli begränsad till en enda identitet. Tvärtom ser jag det istället som en välsignelse att kunna flera språk och vara delaktig i en mångkultur. Samtidigt påminner jag mig själv om att andra kan ha det ännu svårare, men det betyder inte att mina känslor borde stängas av.

När jag tänker på någon som haft det tuffare än mig, så tänker jag på min pappa. Att växa upp med en förälder som inte kunde språket och knappt förstod vad som hände i skolan, gav mig en djupare förståelse för hans kamp. Ibland förstår folk inte vad han säger, och när han väl är artikulerad, tycker folk att han är konstig. Det är just dialekten som påverkar deras uppfattning. Många invandrare har precis som min far blivit osynliga i sitt nya “hemland”. Vilket samhälle leder det till?

I Sverige är vi vana vid invandrare, men frågan är: är vi verkligen accepterande mot dem eller styrs vi av underliggande fördomar som yttrar sig i subtila handlingar?

Jag minns hur det kändes att vara marginaliserad, att ständigt mötas av döda blickar under de tysta stunderna efter att jag pratat. Jag minns också mina förväntningar på att allt skulle bli bättre. Även om arabiskan inte är mitt starkaste språk, blir jag ändå dömd utifrån att “hon är en invandrare och så är det bara, hon kommer aldrig att bli svensk.”

Här befinner jag mig i en paradox. Jag är för “blattig” för att vara svensk, för avlägsen för att kunna bli amerikan och samtidigt för svensk för att någonsin bli betraktad som en typisk mellanösternkvinna. Många individer med annan etnicitet än den svenska hittar inte sin identitet. Vilket samhälle skapas av människor osäkra på sitt “jag”?

Somliga påstår att Sverige är till för svenskar som levt i landet i generationer och vill, såsom Donald Trump, bygga murar för att stänga allt främmande ute – men detta synsätt bortser från Sveriges framgång som ett land byggt på mångfald och internationellt samarbete.

Vår ekonomi, kultur och samhällsutveckling har berikats av människor med olika bakgrunder. Dessutom bryter en sådan inställning mot de värderingar och jämlikhet samt mänskliga rättigheter som Sverige länge stått för. Att stänga ut det “främmande” riskerar inte bara att skapa segregation utan även att isolera Sverige från globala möjligheter och innovationer.

Nu tänker många att samtalet om invandrare har blivit alltför tjatigt och att vi är otacksamma individer som är för lata för att anpassa oss till samhället. Värre än så, stämplas vi ofta som kriminella eftersom det enligt andra är många med etniska bakgrunder begår brott. Vissa invandrare har det fortfarande svårt att anpassa sig, och när vi lyfter fram dessa utmaningar blir vi ofta stämplade som ovilliga eller lättkränkta.

Avslutningsvis är det tydligt att många med blandade kulturer och bakgrunder kämpar för att ta sig fram i samhällstrappan, trots landets historia av mångfald. Rasism behöver inte alltid uttryckas öppet utan också visa sig i mikroaggressioner, som en suck eller att någon medvetet väljer att undvika dig. 

För att bygga ett rättvist och inkluderande samhälle måste vi minska segregationen, skapa fler möjligheter för nyanlända och aktivt bekämpa utanförskap. Roten till kriminalitet ligger inte i hur vi ser ut, utan hur vi blir behandlade. Är Sverige jämlikt i din värld?