På rymmen

När jag greppade efter ficklampan kände jag en lapp och förstod direkt vem den var ifrån! Efter flera år var jag tillbaka i den kolsvarta vinternatten i mitten av december. Jag kunde bara se en svag glimt av ficklampor som kom emot mig genom de oändliga träden. Bakom mig hörde jag ljud av stora schäferhundar som skällde på långt håll.

Jag sprang så fort jag kunde genom det höga, iskalla gräset som piskade mot mina ben för varje steg jag tog. Hjärtat dunkade snabbare än det någonsin gjort och det kändes som om mina lungor skulle sprängas. Varje steg kändes som en oändlighet, men jag hade inte tid att stanna. Om de fick tag i mig skulle jag kommit tillbaka till den cell jag annars skulle ha spenderat resten av mitt liv i. Jag hade precis lyckats fly ifrån världens högst säkerhetsklassade fängelse, med andra ord världens mest bevakade fängelse.  Allt var noggrant planerat – jag hoppades bara att det skulle funka som tänkt.

Jag sprang flera kilometer genom den mörka, täta skogen innan jag plötsligt fann mig tre olika stigar. Då kom jag att tänka på lappen i fickan. Jag sökte hastigt igenom min ficka men fann ingenting. Det kändes som att träden stirrade in i min själ, jag hade tappat känseln helt och letade stressat igenom alla fickor tills jag kollade i bakfickan. Den var där! Jag tog snabbt upp lappen ur fickan. Där på lappen stod det med en stor och slarvig text “mitten”. Utan att tveka började jag springa med all min kraft jag hade kvar.

Jag kände lukten av avgaser på långt håll och plötsligt skymtades en bil cirka femtio meter bort. Det var inte en polisbil, utan det var en nattsvart sportbil med tonade rutor. Lyktorna sken mot den kalla vita snön. Rutan vevas ned och jag hörde en välbekant röst ropa:

”HOPPA IN”. Rösten var rosslig och hes, precis som en rökares röst.  Det var James. Jag slungade mig in med huvudet först genom den öppna bilrutan och hann knappt in innan James tryckte på gasen. Bilens motor gav ett högt vrål och vi susade iväg. Bakom oss hördes tiotals sirener som ekade i skogens natt, jag vågade inte ens tänka på hur många polisbilar det kunde vara. Det enda vi såg genom rutan var den smala, krokiga vägen som lystes upp av bilens starka strålkastare.

Inne i bilen var det varmt och skönt. James såg min gåshud och jag kunde se hur chockad han blev. Det såg ut som stora bölder. James drog upp värmen ännu mer och jag kände hur den varma, härliga luften nådde min frusna arm. Efter en lång stund av tystnad sa James: ”Äntligen är du fri”. Men jag kände inte samma glädje utan istället föll en tår ned längs min rosiga kind. ”Gråter du?” frågade James med en förvirrad röst. ”Jag har ingenting kvar”, sa jag med en ledsen röst medan jag försökte hämta andan. ”Mina föräldrar dog i en bilkrasch medan jag satt inne och min fru och dotter har flyttat långt bort härifrån”. James satt i tystnad. Det var som att han inte kunde finna ord. I stället satte han på radion.

“USA:s mest efterlyste man är på rymmen. Lås era dörrar och göm er, jag repeterar lås era dörrar och göm er!”

Det var en ung, rädd reporters röst som hördes genom den knastriga radion. James suckade och stängde av radion. Timmarna gick medan vi körde igenom flera stater i tystnad.

Mitt namn är Jack och år 2001 blev jag oskyldigt anklagad för att ha förintat USA:s och världens maktcentrum, med andra ord det vita huset. Jag var på rymmen medan en kallblodig bombare fortfarande var på fri fot.