Den extrema smalheten är tillbaka

Varje år känns det som att den extrema smalheten kommer tillbaka. Det är inget nytt, men det är svårt att inte reagera när samma ideal plötsligt dyker upp igen. Kroppar blir smalare, och det som nyss kändes avlägset börjar kännas nära och jag kan inte sluta undra: Varför återkommer det hela tiden?

Det är inte första gången det händer, och jag tror inte att det kommer att vara den sista. Varje gång världen går igenom perioder av kris, osäkerhet och spänningar hamnar kvinnokroppen återigen i centrum. Inte bara som en spegling av vad som händer, utan som något som förväntas kontrolleras och jag märker hur det påverkar mig.

Det är svårt att inte känna något när idealet börjar förändras igen. När kroppar runt omkring mig blir smalare, när det som nyss kändes avlägset plötsligt känns nära igen. Vi har sett det förut. Skönhetsidealen förändras med tiden, men ett mönster återkommer: När omvärlden blir mer osäker blir kraven på kvinnokroppen strängare. 

Att vara smal blir inte längre ett val, utan en norm. Detta är egentligen inget nytt, den franske filosofen Michel Foucault beskrev i The History of Sexuality hur makt också utövas genom kroppen. 

Senare menade Naomi Wolf i The Beauty Myth att skönhetsideal skärps när kvinnor vinner mer utrymme i samhället. Hon skriver att “a culture fixated on female thinness is not an obsession about female beauty but an obsession about female obedience”.

Susan Bordo visar i Den slanka kroppens budskap hur ätstörningar inte bara är individuella problem, utan också kulturellt formade. Men det märks inte bara i teorin. Jag ser det i små saker, hela tiden, i hur vi pratar med varandra: “Ät inte det där.”, “Undvik socker.”, “Jag äter inte sånt längre.”

Det sägs nästan som något självklart, som något man förväntas göra och det förstärks av det vi ser. På sociala medier sprids bilder och videor som lovar en “platt mage” eller en “smal midja”. Ju mer de delas, desto mer börjar det kännas som något normalt. Samma ideal syns också i modevärlden.

Vid Guccis senaste visning syntes återigen extremt smala kroppar, åtsittande kläder och låga midjor. En estetik som påminner om 90-talets “heroin chic”, där en skör och extremt smal kropp idealiseras. Det här syns inte bara i vardagen, utan också i större sammanhang.

I en intervju har till exempel skådespelaren Margot Robbie berättat att hon en gång fick en bok av en manlig kollega om hur franska kända kvinnor undviker att gå upp i vikt. Enligt henne handlade boken i praktiken om att äta mindre. 

Det säger något om hur normaliserade de här idéerna fortfarande är, och jag märker det hos mig själv. Det finns dagar då jag får ett starkt sug efter något sött. Tidigare kunde jag bara gå och köpa något, men nu stoppar jag mig själv.

Jag tänker: “Undvik socker, det är inte bra.”, och istället går jag ut och röker. Det är inte så att behovet försvinner. Det flyttar bara på sig. Från mat till något annat och jag vet att det inte är bättre. Ändå fortsätter jag

Det är det som oroar mig mest, För det handlar inte bara om smalhet i sig, utan om allt som följer med den, om de små beslut som börjar kännas normala. Om hur vissa beteenden smyger sig in utan att jag riktigt märker det.

Därför räcker det inte att säga att det bara är en trend, när kroppen inte får det den behöver påverkas den inte bara fysiskt. Den fungerar sämre: Mindre energi, sämre koncentration, mindre klarhet. Det är inte ytligt, kanske är det därför frågan inte bara är varför smalhetsidealet återkommer, utan varför allt som följer med det också gör det.

Mitt i allt detta försöker jag hålla fast vid något enkelt. Min kropp är inte gjord för att svälta, Den är gjord för att hålla mig vid liv. Inte för att befinna sig i ständig kamp och kanske är det dags att sluta behandla den som om det vore tvärtom.