Kanske måste vi nöja oss

Nu fick de knappa 13000 buande fansen på Ullevi som de ville. Dansken har postats tillbaka till Danmark med portot betalt av Kim Källström. Resultaten talade sitt klarspråk och det fanns inte mycket mer man kunde göra. Vagheten i Källströms svar om man stöttade Jon Dahl Tomasson var, nu i efterhand, ett tydligt tecken på att förlusten var droppen som fick bägaren att rinna över. Nu är bara frågan hur man går vidare, vad är det detta stjärnspäckade Sverige behöver egentligen?

Uppenbarligen är det ett lag som inte klarar sig på egen hand. Det var tydligt redan efter krysset mot Slovenien där Elanga förklarade hur Jon Dahls tanke är att spelarna spelade fritt ”så länge man täcker de positioner som behöver täckas”. Grundfilosofin var att spelarna är så taktiskt och tekniskt skickliga att de inte behöver mer styrning än så. En sorts frihet under ansvar som laget inte klarat av. Man behöver stabilitet, trygghet, något att luta sig tillbaka mot när plan A inte fungerar och det har inte visat sig finnas någon sådan. Oron över att det faktiskt varit en bedragare som stått i det tekniska området växer, kanske hade Schulman rätt när han frågade sig själv om det är ett sabotage från andra sidan Öresundsbron.

Vare sig det handlade om en hemlig agent eller inte är numera oväsentligt. Det som behövs ute på planen är mer struktur och tydlighet, men viktigare än det är tilliten. Inte tilliten från tränaren till spelarna, utan den omvända tilliten, den från spelarna till tränaren.

Intervjun mellan Jon Dahl och Erik Niva efter matchen mot Schweiz visade upp det obefintliga förtroendet. Han var oförmögen att svara på Nivas ifrågasättande av ett passivt Sverige och kunde enbart få ur sig gamla klyschor om att ”mål förändrar matcher” och ”hur viktigt det första målet är i en fotbollsmatch”, det var första gången jag hade sett någon se liten ut bredvid Erik Niva. Om spelarna får uppleva liknande ursäkter kan jag inte tänka mig att den tron till tränaren är mycket högre än den jag har till min tvättmaskins minutvisare.

Men vem är den förtroendeingivande ledaren man letar efter?

Kanske går man på erfarenhet och försöker slå på stora trumman med den svenskadopterade Graham Potter. En tränare med Premier League erfarenhet, en bevisad styrka i sitt arbete med unga talanger och i att överprestera med en svagare trupp.

Näst på tur bakom honom står Viaplaystudions egen Fredrik Ljungberg. Också Premier League erfaren (om man får säga det med hans 12 insläppta och 0 vinster på de sex matcher han stod som tillfällig huvudtränare för sitt gamla Arsenal), men framförallt har förståelse för lagets situation. För första gången sedan 2004 har Sverige flera internationella stjärnor som ska samsas i ett och samma lag och då var Ljungberg själv en del av laget. Han har levt det, alltså vet han hur det ska hanteras.

Listan är längre än så och någonstans måste väl svaret finnas? Man får inte slarva bort ännu en gyllene svensk generation av spelare som man gjorde i Grekland 2004. Men kanske är det ödet. Kanske är det så, att ett land som vårt får nöja sig med det ena eller andra. Zlatan och inget mästerskapsslutspel på åtta år eller Marcus Berg och kvartsfinalen i VM. Ett svenskt landslag kan inte både innehålla Premier Leagues dyraste spelare genom tiderna och samtidigt avnjuta gemensam framgång, man får helt enkelt välja och njuta av att det ena i alla fall existerar.

Njuta av att en svensk spelare antagligen kommer att spela en central roll i ett Premier League vinnande lag för första gången sedan Ljungberg 2004. Njuta av att vi har en 19-åring som vinner årets spelare i Tottenham Hotspur. Njuta av att den individuella nivån på svensk fotboll inte varit så här hög på över 20 år. Och samtidigt acceptera att den kollektiva nivån inte kan matcha det.