Så ska lärare bemöta extremism i skolan

Hur ska vi hantera extremistiska och rasistiska åsikter i klassrummet? Christer Mattson tror på att vi inte får glömma att se eleven, och inte bara åsikterna.

Christer Mattsson tror att det krävs tid och uppmärksamhet till de elever som uttrycker rasistiska åsikter i skolan. Foto: Måns Fischerström
Christer Mattsson (t.v.) tror att det krävs tid och uppmärksamhet till de elever som uttrycker rasistiska åsikter i skolan. Foto: Måns Fischerström

– Toleransen ökar och extremismen minskar, men samtidigt ökar polariseringen eftersom extremisterna blir bättre på att hitta varandra och organisera sig, menar Christer Mattson som är doktorand i pedagogik.

Han var med och grundade toleransprojektet efter hatmordet på John Hron i Kungälv. Ett projekt för att motverka rasism och intolerans. Han pratar om betydelsen av att skolan lär ut demokratiska värderingar, vilket måste ske på ett respektfullt och inte uppfostrande sätt.

– Att lägga mycket tid på eleverna är en avgörande faktor, och det måste ske i en oladdad miljö. Säger man att högerextremisters medborgarskap borde dras in blir man istället extremisternas hantlangare och gör sig själv till en tydlig fiende, säger Christer Mattsson.

Han ger sitt stöd till den lärare som uppmärksammats i media efter kritik från rektorn för att ha faktagranskat en elevs felaktiga påståenden om förintelsen. Faktafel ska enligt Christer Mattsson alltid korrigeras, men på ett schysst sätt där eleven känner sig respekterad. Arbetsgivare måste också ta ansvar för att lägga resurser på lärares fortbildning om problematiken att hantera extremism i klassrummet. Han får medhåll av föreläsaren Peter Sundin som är avhoppad nationalsocialist sedan tio år.

– När jag var elev i skolan spelade min lärare upp en film om förintelsen och sa till klassen att det är så här Peter vill att det ska vara. Jag fick alltid försvara mig, säger Peter Sundin.

”Vi och de” tänket, tror Peter Sundin, gjorde att han sökte sig djupare in i den högerextrema organisationen. Samtliga talare på seminariet är uppenbart eniga om att skola och media måste arbeta hårdare för en avstigmatisering när vi diskuterar extremism.

– När vi ska bemöta extremism måste vi möta människan först, säger Christer Mattson.

Efter seminariet talar Ung Press med åhöraren Lisa Gottlow. Hon är gymnasielärare i samhälle, religion och psykologi.

Vad tyckte du om seminariet?

– Det var suveränt, jag blev inspirerad. Man är ju förtvivlad i skolan, även om vi inte har stora problem just hos oss. Vi har haft runt nio elever som varit öppet högerextrema.

Hur når man de högerextrema eleverna?

– Med kärlek. Jag hade en elev som hävdade extrema högeråsikter i två år. Han var rädd att jag skulle stämpla honom som rasist och ogilla honom. När jag gjorde klart att jag gillade honom som person, men inte hans åsikter så kunde vi prata. Det liknar mycket det som sagts här på föreläsningen -miljön spelar stor roll.

Har du några råd till unga lärare som är osäkra på hur de ska agera?

– Att ge respekt och värme, för det får man tillbaka. Man måste också kunna diskutera utan att någon blir förbannad. Tillåt att det blir fel ibland, men backa och gör om.

Fler artiklar som kan intressera dig

  • Snabba frågor med Estrid Kjellman, #vistårinteut UNG

    Estrid Kjellman, du är talesperson för det nystartade ungdomsnätverket inom #vistårinteut, en rörelse som tar upp kampen för ensamkommande barn och unga. Vad är tanken bakom #vistårinteut UNG? – #vistårinteut är verkligen civilsamhällets ”finest” – vi har visat att det går att mobilisera. För att ännu mer ska kunna hända nu så tror vi att…

  • Yttrandefrihet har ingen åldersgräns

    – Ungdomars mediaanvändning ur ett vuxet perspektiv Yttrandefrihet är temat för årets bokmässa och i seminariet “Yttrandefrihet har ingen åldersgräns” intervjuade Peter Becker fyra stycken vuxna människor, alla aktiva inom media, om hur man kan nå ut till ungdomarna genom sociala medier. De fyra gästerna var Olle Wästberg, Helena Dal, Dilsa Demirbag­Sten och Brit Stakston. Olle Wästberg, som ledde 2014 års demokratiutredning, säger bland annat att de vuxna måste komma till ungdomarna istället för att locka ungdomarna till de vuxnas medier. Han berättar ungdomarna idag är mer intresserade i samhällsdebatten än för 30 år sedan. Däremot är det få ungdomar som går med i politiska partier utan istället är aktiva på sociala medier. Han säger också att politikerna inte bör använda Facebook som en anslagstavla utan att de istället bör skapa en dialog där, så att ungdomar kan känna sig inkluderade i politiken och inte bara känna det som att de tittar på. Helena Dal, verksamhetsansvarig för statens mediaråd, berättade om statens medieråd som kartlägger ungdomars medieanvändning varannat år. Deras uppgift är att stärka och skydda ungdomar på nätet. Dilsa Demirbag ­Sten, författare, debattör och frilansjournalist berättade om berättarministeriet. Berättarministeriet är en organisation som anordnar skrivarverkstäder i områden med hög arbetslöshet. Deras ambition är att barnen ska lära sig att tänka kritiskt och upptäcka hur kul det är att läsa och skriva. Hon betonade att det är viktigt att, även om internet är en bra källa, ställa kritiska frågor och ifrågasätta informationen som de hittar. De har hjälpt 35 000 barn hittills och resultatet är positivt. Brit “Mediagurun” Stakston, bland annat aktiv i kampen för att fria Dawit Isaak, berättade om hur ungdomar använder Twitter för att sprida sina åsikter och debattera. Hon menar att det är ett viktigt forum och hon sade att det är viktigt att öppna upp för debatt. Vi tycker att innehållet var bra men att det inte var konsekvent för temat. Samtidigt känns det lite konstigt att ett seminarium om ungdomars mediaanvändning inte inkluderade någon ungdom. Om man vill inkludera dagens ungdomar i debatter och median tycker vi att det kan vara en bra idé att de bjuder in några ungdomar. Av: Nils Walter och Fanny Åhl Norling, Hvitsnurran

  • Jag är trött på att se kvinnor på seminarium om jämställdhet

    Rättelse, jag hatar faktiskt inte att se kvinnor på seminarium om jämställdhet, på mingel om mäns våld mot kvinnor eller panelsamtal om lönegapet mellan könen. Ett bättre sätt att uttrycka mig på vore kanske att säga att jag hatar att BARA se kvinnor på evenemangen och hatar avsaknaden av män på dem.