NPF är inte ett problem – det är en outnyttjad styrka

Under Järvaveckan höll Erik Fernholm och Jenny Rickardsson en tankeväckande föreläsning om hur hjärnan fungerar, särskilt  neuropsykiatriska funktionsvarianter som ADHD och autism.

Fernholm, som har studerat kognitiv neurovetenskap, delade insikter om hjärnans omedvetna beslutsfattande och hur känslor styr våra handlingar mer än vi tror. Rickardsson, med bakgrund som psykolog och forskningsspecialist inom klinisk neurovetenskap, bidrog med djupgående kunskap om hur barn och unga blir diagnostiserade med en NPF(neuropsykiatriska funktionsnedsättning)och de svårigheter som de kan möta på. Tillsammans målar de upp en bild av ett samhälle som behöver bredda sina normer för att fler ska få plats.

Hjärnans funktioner

För att förstå ungdomar med neuropsykiatriska funktionsvariationer måste man gå in på djupet inom hjärnan. Kognitiv neurovetenskap har avancerat kraftigt med tillkomsten av fMRI-skannrar. Dessa maskiner låter forskare visualisera hjärnaktivitet i realtid, vilket ger insikter i våra känslor, tankar och drömmar. 

– Om man ska sammanfatta 25 års hjärnforskning till en mening, så skulle den låta något i stil med: “Du tror att du vet varför du gör det du gör, men du har fel”, säger Fernholm.

Den mänskliga hjärnan styr upp till fem procent av människors beslut, de resterande 95 procenten är automatiska, emotionella och saker människan inte har koll på. När hjärnan fattar omedvetna beslut prioriteras känslorna först vid beslutsomfattnande, följt av rationaliseringar för att stödja de känslorna. 

– Tänk på en kompis du vet att du kan lita på, du får ju en känsla att du kan lita den. Först kommer känslan och sedan hittar du anledningarna efteråt, säger Fernholm.

NPF diagnos

I Sverige är 15-20 procent diagnostiserade med en neuropsykiatrisk funktionsvariation. Diagnosen baseras främst på beteende. Det finns ingen definitiv hjärnscanning eller blodprov som kan bekräfta en NPF diagnos. ADHD och autism har beteenden som stark detaljfokus, kreativitet och rastlöshet ligger inom det normala spannet av mänsklig variation. Först när dessa beteenden blir framträdande uppfyller de kriterierna för en diagnos. 

Det moderna samhället och utbildningssystemet ställer höga krav på individen, redan i unga år förväntas barn kunna planera och hantera sitt arbete självständigt, något som kan vara utmanande för många barn. En diagnos baseras utifrån om barnet har svårigheter i sitt självständiga arbete, beteenden som skapar problem i skolan, familjen eller sociala sammanhang. 

– Dyslexi och dyskalkyli är lite speciella då de också är beteendediagnoser, men de har ett tydligare beteende som man vet hur hjärnan fungerar. Med ADHD och autism är det väldigt svårt att se, det finns ingen speciell “ADHD hjärna” eller “autism hjärna” i en skanner, säger Rickardsson.

Dagens skola

Statistik visar idag att av 100 barn som börjar grundskolan är det 64 av dem som tar gymnasieexamen. Skolsystemet har därmed tappat 36 elever på grund av brist på stöd. Fernholm reflekterar över att skolsystemet har utvecklat en “för snäll” mall över hur alla ska vara, där de har tagit inspiration av Henry Fords fordonsfabrik för att skapa struktur. Fords stil är ett produktionssystem uppdelat i små, standardiserade arbetsmoment där alla elever behandlas likadant, som om de vore produkter på ett löpande band. 

– Om jag var din chef och så kommer jag in och säger så här: “Här är ditt schema för resten av året. Jag har bestämt var du ska sitta i varje 45 minuters pass och vad du ska jobba med. Jag har bestämt vem du ska arbeta med och endast arbeta med personer i din egen ålder.” Är det någon som tycker att detta är en inspirerande arbetsplats? Nej, ni känner ju helst att ni vill säga upp er och kanske slå mig i magen, säger Fernholm. 

Människor har ett minne som har behovet att få styra sig själv, vilket är i motsats till den evidensbaserade skolan som samhället har skapat. Människohjärnan är designad att komma ihåg saker som känns meningsfulla för individen. I dag läser eleverna ämnen som är fragmenterade, exempelvis naturvetenskap, samhällskunskap, matematik och så vidare, dessa ämnen är inte kopplade till människors vardag eller deras emotionella behov. Därför anser Fernholm att samhället har skapat en skola som inte är designad för människors förutsättningar. 

– Idag stoppar vi in barn i en låda efter serienummer ordning utifrån födelsedatum och kallar det för klassrum. Det är inte en evidensbaserad modell, det finns ingen evidens bakom den metodiken, det är inte så hjärnan funkar, det är inte så inlärning funkar, och så matar vi de här barnen med ämnen som är ganska fragmenterade, säger Fernholm. 

Kategorisering av diagnoser i samhället

Dagens samhälle är extremt kategoriserat, det är utformat för att diagnostisera människor och placera dem i fack för att få det stöd de behöver. Fernholm anser att den här metoden av kategorisering är effektiv när systemet fungerar. De negativa aspekterna av metoden är att det skapar sträva korridorer för hur man bör vara som person. 

– Det goda samhället bygger vi gemensamt och det bygger på att vi har en mångfald av perspektiv och att vi breddar de här snäva korridorerna så fler och fler får plats, säger Fernholm. 

Kännedomen om diagnostisering är fortfarande inte tillräckligt stark i samhället för att alla ska få det stöd de behöver. Fernholm beskriver att samhällets diagnostisering av barn har gått för långt. Även fast allt fler kan få stöd efter att ha blivit diagnostiserade, är det allt fler unga som ser sin diagnos som ett hinder istället för en tillgång. 

– Från ett revolutionärt perspektiv är ADHD inte ens en diagnos. Diagnosen är något vi människor har hittat på för att få samhället att passa in i den här mallen. Det kanske är såhär att de här människorna är precis det vi mest av allt behöver, säger Fernholm. 

Diagnoser kan dock ibland få människor att börja offra sin egen identitet för att bli ett eget problem. Även om stöd är viktigt kan diagnosen leda till att de identifierar sig som ”ADHD” eller “Dyslexi” snarare än att inse sina unika styrkor och potential. Statistik visar att personer med dyslexi är 400 procent mer sannolika att bli framgångsrika entreprenörer. Trots den här statistiken är det ingen som motiverar dessa människor att vara mer självsäker i sin diagnos. 

– Om någon säger ”Jag har dyslexi”, tänker man ofta: ”Åh, vad synd om dig”, i stället för: ”Wow, vad coolt – du är en helhetstänkande, visuell person. Det är fantastiskt, jag önskar att jag också hade det,”  säger Fernholm.  

Förändra synen på diagnoser

– Om alla fick en plats där de fick känna sig sedda, hörda och inte blev sedda som någons problem att lösa, skulle vi kunna lösa upp ganska mycket av den fantastiska mångfalden som vi alla sitter på, säger Fernholm.  

Fernholm diskuterar hur människor måste acceptera och bygga ett samhälle som inkluderar fler olikheter och kan hantera förändringar över tid, istället för att sätta negativa stämplar på personer med diagnoser. Samhället har lagt större vikt vid att kategorisera människor än att faktiskt lyssna på dem som behöver extra stöd. Därför är det avgörande att ha stödsystem på plats för att främja personlig utveckling. Det som gör störst skillnad i terapi är inte alltid verktygen som används, det är relationen som väger tyngst. Forskning pekar på att så mycket som 40 procent av effekten handlar om tillit mellan klient och terapeut

– Om man kan skapa platser där människor får tillgång till relevanta resurser, stöd och att bli sedda och hörda, kommer de att vilja komma tillbaka. Bara det att bli sedd och hörd, utan att någon nödvändigtvis får betalt för att finnas där, utan bara för att skapa en plats där vi håller varandra om ryggen, kan förändra människors liv, säger Fernholm.  

Framför allt måste samhället lära sig hur man bemöter människor med neuropsykiatriska funktionsvariationer. Att skapa utrymmen för genuin mänsklig kontakt bygger gemenskap och främjar personlig utveckling. För att underlätta meningsfulla samtal, framhäver Fernholm tre aspekter att tänka på för att skapa tillit till dem som behöver stöd. För det första: avbryt inte. Att få tala till punkt utan att bli avbruten skapar trygghet och förtroende. För det andra: ge inga råd om de inte efterfrågas. Ofta räcker det långt att bara lyssna – att vara närvarande utan att försöka lösa någons problem. Och för det tredje: behåll det som sägs mellan er. Ett förtroligt samtal kräver att orden inte lämnar rummet.

– De flesta säger så här: ”Jag trodde att jag var ensam med mina problem. Jag trodde att jag var helt unik. Men det jag upptäcker är att du bär på samma utmaning som jag.” Det visar sig att vi alla går runt med samma saker, säger Fernholm.  

Dagens samhälle

– Det är väldigt lätt att vi lägger problemet på individen och det är den som behöver stöd och hjälp för att fungera i systemet. Istället för att fundera på ett system som drar nytta av våra individuella olikheter och tillsammans kunna lösa varje problem, säger Rickardsson

Fernholm har med tiden insett att världen inte är så neurodivers som människor verkar tro. Människor som inte tillhör en NPF grupp behöver också stöd i vardagen. Dagens samhälle har blivit relativt ensamt, individualism i samhället kan leda till ensamhet, vilket belyser behovet av genuina kontakter. Istället för att enbart fokusera på funktionalitet, anser Fernholm att samhället bör värdesätta de unika styrkorna hos individer med tillstånd som dyslexi, autism, ADHD och dyskalkyli. Dessa människor har potential att lära fler individer hur de kan skapa ett mer inkluderande samhälle där alla hör hemma.

– Jag tror också att i den här pyramidvärlden vi lever i, där allting ska mätas och optimeras, finns en risk att vi bygger ett omänskligt samhälle. Det är just den här typen av initiativ och stöd som kan hjälpa oss att bygga ett samhälle för dem med dyslexi, autism, ADHD, dyskalkyli – och deras unika sätt att tänka. Kanske är det faktiskt de som kan lära oss hur vi bygger ett bredare samhälle, där fler får plats, säger Fernholm.  

Olika färdigheter gör att vi kan ta itu med en rad utmaningar i våra samhällen. Detaljorienterade individer och de som ser helheten är båda avgörande för vår överlevnad. Det är inte bara våra stressreaktioner på fara som har gjort att vi har kunnat överleva, utan också våra varierande färdigheter och vår förmåga att samarbeta. Detta gör oss till den mest framgångsrika arten på jorden.