Kväll med Plagiat: Intervju med Johanna Ihse

Originalitet och ooriginalitet. Kan dessa ord ens andas utan varandra? Eller är ooriginalitet lungorna som tillsammans med fragment av vardagliga företeelser blir hjärtat som ger liv åt ett nytt fenomen som, så småningom, betraktas som banbrytande. För att beskriva fenomenet används ord som nyskapande. Annorlunda. Synonymer till just originalitet. Vad händer när genialiteten redan har genomförts?

När genialitet endast är en sällsynt uppenbarelse. En som avslöjar sig själv när det är alldeles för sent. En uppenbarelse vi inte hinner se framför ögonen, inte hinner uppleva. Därför får Frankensteins monster helt enkelt sättas ihop av redan existerande kroppsdelar för att sedan återupplivas från döden. Men genom ett nytt koncept, han är ingen människa, inget djur. Han är en varelse vi aldrig har sett förut. Ett vidunder, ett monster. Originalitet av ooriginalitet.

Detta är precis det som tidskriften Plagiat vill bevisa med sitt första nummer: att man kan vara “väldigt originell med ooriginalitet!”. Det är 10 maj, och jag befinner mig på tidskriftens releasefest, utanför Litteraturens hus, sittande på trappan med Johanna Ihse på min vänstra sida. Johanna beskrivs av tidskriften som “Plagiats alldeles egna Carrie Bradshaw”.

Med sina bruna klackar, mörkgröna strumpbyxor och 60-talslugg är hon alla tjejers Pinterestdröm. Omringad av den transparenta cigarettröken, släpps hennes tankar fria och hon ger ärliga och mycket visa svar på mina frågor. Hon har ett leende på läpparna som tyder på tacksamhet över alla som hade färdats från Lund, Skåne, Malmö, Stockholm, med mera, för att närvara på festen. Distansen hindrade inte gästerna från att växa ut vingar och flyga. Allt löste sig eftersom litteraturens djärvhet var viktigare. Med en glimt av välförtjänt stolthet, lysande i ögonen, berättar hon anledningen till detta:  

“Det blir inte bara studentförankrat. Vi är ju inte förankrade i en studentförening. Vi gör inte detta vid universitetet eller någonting. Vi fick verkligen en bredd av prosa, essäer, dikter, bilder, vi har fått jättemycket olika och jag tror att det är eftersom vi bara är en fri tidskrift. Man har spridit det på Facebook och sociala medier och sen är Alicia från Uppsala, Karla från Stockholm och jag är från Lund. Vi har ändå fått mycket olika ungdomskretsar och det är jag glad för. Det är många här [hennes röst blir en aning hes av pirrighet], jättehärligt!”

“Det började med…?”

“Vi läser alla litteraturvetenskap så vi blev kursare nu i höstas och så hade vi skrivit en tenta och jag och Alicia hade läst samma C-uppsats kvällen innan och så skrev vi en tenta om Det går an av Carl Jonas Love Almqvist och så kommer vi från tentan och så hade vi skrivit precis samma svar. Då tyckte vi att det var jätteroligt för vi tänkte oss så här: det är så svårt att skriva något nytt idag och det var där lite namnet… vi blev oroliga att vi skulle bli anklagade för plagiat. Först tänkte vi heta typ Plagiatet, Proletariatet, vi ville leka lite med det, men sen så blev det Plagiat. Vi ville ha som första tema ooriginalitet. Vi vill gärna ha ett till nummer med ett annat tema men kärnan är väl lite så här: kan man kanske göra något uppseendeväckande eller hänseendeväckande med kultur idag och speciellt ungdomars skrivande?”

“Otroligt! Jag märkte också att det var väldigt många ämnen om konst, om Kerouac… det behövs mer kulturella tidningar!”

“Dels är det att många har skrivit parafraser för det är plagiat, ooriginalitet för man gör ju om dikter. Det är Wittgenstein och det är Kerouac och det är Freud och massa sånt där. Alla har gjort sin egen grej och det är därför jag tycker att den är så allmänbildande på ett sätt; det här är inte bara massa oklara, abstrakta texter utan det är en recension av JD Vances självbiografi. För det är just det som intresserar folk att läsa och inte bara massa obskyra dikter, alltså no offense, det är också jätteroligt men det här är ändå, det är lite blandat, jag tycker att det är det en tidskrift ska vara också.”

“Har ni några planer för nästa nummer, om ni vill spoila lite?”

“Vi har en plan för nästa nummer. Nu vet jag inte om jag ska säga temat till det än men vi tänkte ett till nummer i höst iallafall. Och sen så har vi alla lite olika planer om vad man ska göra och vi ska nog försöka hålla den vid liv. Vi vill iallafall kunna göra två nummer till är väl planen. Vi har fått mediabidrag, vi har kommit i gång, jag hoppas vi ska kunna gå lite med vinst här, få pengar till nästa nummer. I höst ska vi satsa på september och oktober, lite uppehåll då alla ska åka hem. Men det är kul att vi kunde göra detta innan sommaren. Mycket press i slutet, det känns som att vi gjorde allt sista veckan typ.”

“Åh, vad spännande!”

“Det är faktiskt jättespännande men det är också så organiskt. Det var ingen klar idé från början och så har vi ändå gått lite i höstas. Jag är nyinflyttad så vi har gått på lite vernissager och tidskrifter och sånt där och så har man blivit lite inspirerad att starta något eget. Jag är från Lund och vi har bra journalistik där, men det är tråkigt att tidskrifterna inte är en stor grej där men det är ändå det i Uppsala och det tycker jag är skitkul! Folk skriver och de skriver så jävla bra också så jag tycker att våra bidrag har blivit så sjukt bra. Jag är jättenöjd över dem.”

Det var snart dags att återvända till festen. Hela kvällens stämning rymdes inte på husets trappsteg. Det som följde var uppläsningar från de som var medverkande för tidskriften. Rummet var livligt och minglandet var på gång, i full fart. Men festandet pausades när det blev dags för uppläsningarna.

Det blev plötsligt stillhet. Som om någon hade blåst ut ett ljus. Allt annat fick vänta eftersom nyfikenheten överöste publiken. Uppmärksamheten riktades mot den som skulle läsa. Skribenten läste upp en bit av sin själ, det var som att stå där naken och sårbar. Men hungern av att befria sig från ordet var högljudd. 

I slutändan triumferade katarsis över de skakiga händerna och den skälvande rösten som dämpades av nervositet. Den gemensamma kärleken för litteraturen fyllde rummet som en doft av pergament och publikens fokus bröts inte. Vissa hade ett mjukt, beundrande leende på läpparna för att uppmuntra medan andra hade en spänd och allvarlig mun, som om de inte ville låta en enda liten detalj smita förbi.

Passionen besegrade ångesten och med den skingrades osäkerheten varsamt. Alla lyssnade ivrigt och på riktigt. De slukade upp varje ord. Rummet var så tyst, som om alla hade längtat efter att få höra den högra hjärnhalvans iakttagelser. Det fanns något heligt i allt det här. Vem hade kunnat motstå ett sådant frestande sakrament?

Fascinerade konversationer promenerade fram och tillbaka. Rummet fylldes av Kerouacs supande, Plaths poesi, Målar Lisa, Goddard, dadaism, franska, filosofikillar (på gott och ont), och univesitetslivets charm såväl som fasor. Boogie Woogie Bugle Boy spelades i bakgrunden vilket betydde att kvällen närmade sig sitt slut, men natten, hon var fortfarande ung.

Dansandet hade bara börjat. På vägen ut hälsade Johanna mig farväl med en smittsam värme. Och när jag vände mig om för att gå, spelades kvällen upp som sekvenser ur en film framför ögonen på mig. Klackar. Läppstift. Kostymer. Rutiga kjolar. Retro frisyrer. I en värld där alla vill vara betraktade som unika individer, så bevisar parafras att människor är i grund och botten fruktansvärt ooriginella men det är sättet vi bär på klackarna som gör oss till en gemenskap av revolutionerande rariteter.