Göteborg Film festivals nyaste inslag – Musik Non Stop 

I år satsade festivalen på ett nytt spår inom film, nämligen musik. Jag åkte dit, härskarteknikade alla biosalonger med mitt anteckningsblock, och åkte hem igen. Läs mer om vilka filmer du borde se, och hur du får tanter att falla pladask.

Jag vill bara börja med att säga – WOW! Vilken jäkla filmfestival. Håkan (GBG Filmfestival) remix: ‘Vi red på Haga city en måndagmorgon, femton dödskära Bob Dylan-tanter, femton 19-åriga arkitektstudenter med samma frisyr (som tanterna), freakin’ regissörer, tjugofem Ronny Svensson i gatuhööööööööörnen’.

Förlåt.

Men det stämmer. Varje gång jag satt mig i salongen kändes det som en pot-mullet började växa på mitt huvud. Bara av att vara där. Det är som att andrahandsröka nepotism. Men jag är inte helt oskyldig heller, jag mjölkar staten på CSN så att jag kan sitta och anteckna för en artikel som fem personer komma läsa. Pappa, tanten jag satt bredvid på Stora Teatern, och jag i tre olika Chrome-tabbar.

Vad var det jag faktiskt tittade på under min vistelse i Göteborg då? Jo, det var nämligen massa filmer om musik! Kul koncept egentligen, att man hellre kollar på film OM musik, än att faktiskt gå på en konsert och lyssna. Det blir så när man bryr sig mer om Nina Simones borttappade tuggummi än att själv borsta tänderna.

Här är min kortfattade rankning på alla filmer i musikspåret, eller som filmfestivalen så gärna kallar det, Musik Non Stop: “Musikaliska äventyr med goa gäster och garanterad efterfest”. Hur många tror ni var där för efterfesten? Alla.

1. Ner till min far (Jag vill inte göra Jonas Lundqvist ledsen.)

2. A Complete Unknown (Klassiker!)

3. Ellis Park (Flummig fiol snubbe.)

4. Wilmer X – När tiden stannar (Publiken var underhållande (dementa).)

5. Peaches Goes Bananas (Lite hjärtevärmande faktiskt…)

6. Pavements (Ironiskt tryhard. Inte ens festivalens “Pavement expert” tyckte om den.)

Nu vankas en kort tematisk analys på mina personliga favoriter, utifrån oerhört sporadiska anteckningar. Varsågoda.

Ner till min far

“Far och dotter”, “Alkoholism”, “Skilsmässa”.

Japp… inte mycket att skoja om där. Kort slice of life om Jonas Lundqvist och hans dotter. De spelar tennis, röker (inte dottern) och kollar YouTube. Varför var det min favorit? För det kändes som den enda filmen/dokumentären på hela festivalen som var äkta. Visst är det kul att kolla på internationella stjärnor i liknande format, men man kommer aldrig se dem röka Pressbyråns bästa och dricka ölslattar i plastglas till Göteborgs melankoliska vyer. Någonstans där ligger skillnaden. Filmen var så pass intim att publiken knappt vågade ställa frågor till regissören efteråt.

A Complete Unknown

“Kongresstöd” (?), “Rysningar!!!”, “Huck Finn cap”.

Inte en enda “grisch” i publiken. Kent uppehåller dem tills slutet av mars, sen svär jag på Jocke Bergs liv att de kommer att vara all over Bob Dylan också. Men vi har till dess på oss att njuta. Jag tog gladeligen emot min gratis-drink på röda mattan visningen och satte mig i teaterns övre våning. En tant började genast prata med mig, osäker om det berodde på att jag cosplayade Bob Dylan (omedvetet) eller att jag stirrade i vördnad runt om i teatern, som den byhålepojken jag är.

Filmen är snygg. Stämningen, filmningen, klippningen, skådespelarna, skådespelarnas morsor. Allt är chef’s kiss. Men fan om jag önska att jag kunde o-se Timotheé i kallingar. Rekommenderas ej.

Det som lämnade ett avtryck på mig efter filmen, var hur den samlade alla sorters människor att komma ut i regnet en söndagskväll och enas i en sak. Musik var fan bättre förr. Inte på ett cringe-igt överlägset sätt, utan på ett ‘Jag är 19 nu så naturligtvis liftar jag till New York med en gitarr och blir världens största folkmusiker’. Vi saknar denna ’beat’-kultur som Kerouac myntade. Vi behöver fler Tom Waits, fler Bob Dylans, fler uteliggare med gitarrer helt enkelt.

Som svar till tanten som frågade mig: “Du är väl för ung för att se Bob Dylan?”.

Ja. Och nu ska jag köpa mig en Huck Finn-keps och vissla hela vägen till spårvagnen innan livet knackar på dörren igen.

Ellis Park

“Enda i salongen med mer hår på huvudet än i ansiktet.”

Det här är då mannen som sparade Nina Simones tuggummi som en relik sen hennes sista konsert i London, 1999. Hela filmen är ett praktexempel på “Don’t judge a LSD-krigare by its cover”. Filmen handlar om Warren Ellis, visst, men det som fastnade på mig var subplotten om hans far. Medan vi följer Ellis, hans tuggummin och djurparker, får vi reda på en hel del om hans familj. 

Hans pappa är en avdankad folkmusiker, som längst upp i sin garderob gömmer en skolåda med alla låtar han någonsin skrivit, som ingen utanför huset har fått höra. Som hobbymusiker själv är det min absolut största mardröm, och jag tror Warren Ellis kände likadant. Det nämns inte explicit i filmen, men jag tror definitivt att det var en motiverande faktor i varför Warren Ellis slog igenom. Att ha växt upp med en förälder som kämpat så hårt för sin dröm, men som föll på startlinjen.

Familj är såklart ett återkommande tema i alla filmer jag såg, minst sagt i Ner till min far, och Ellis Park. Jag ska inte predika om att krama era mammor eller skriva kärlekslåtar till era kusiner, men det finns något heligt med en far och son i matchande cowboyhattar längst fram i kön till Bob Dylan. Musik Non Stop var inte “musikaliska äventyr” för mig, det var en chans att reflektera kring mina egna familjerelationer. Har min pappa en skolåda i garderoben? Kommer jag bli den pappan med skolådor i garderoben? Svårt att säga nu, men hur det än blir hoppas jag verkligen inte att det blir en film av det. Isåfall måste jag också få tag på ett tuggummi…