Pappersboken är fantastisk – men klimatet dör lite varje gång jag köper en till

Det är något nästan religiöst över Bokmässan i Göteborg. Hundratals författare står som profeter i sina montrar, och vi läsare vallfärdar dit som troende. Vi bär våra tygkassar som heliga reliker och nickar vördnadsfullt medan någon kulturjournalist diskuterar “textens existentiella väv i samtidens brus”.

Och där står jag, lycklig, omgiven av böcker. Staplar av dem. Högar som torn. Pappersdoften är så stark att man nästan känner sig bildad bara av att andas.

Men sen kommer verkligheten smygande – lika diskret som en pappersåtervinningsbil. Jag tittar ner på de femton nyinköpta böckerna i min kasse och inser att jag just gjort ett mindre intryck på klimatet. Eller kanske ett ganska stort. För varje bok motsvarar ungefär ett kilo koldioxid. Jag bär alltså runt på en liten klimatbomb i tygpåse.

Det är här ironin blir nästan poetisk. På Bokmässan pratas det mycket om hållbarhet. Varje år! Det är paneler, seminarier och manifest. “Förlagens ansvar i den gröna omställningen!” står det på skyltarna, men i nästa monter säljs tonvis med nytryckta böcker, plastinpackade och glänsande. När mässan stänger på söndagen står det fortfarande travar av osålda titlar som ingen orkar bära hem.

Det är som att gå på ett hälsokonvent där alla dricker energidryck och röker e-cigg mellan föreläsningarna.

Missförstå mig rätt, jag älskar böcker. Jag är den som fortfarande tycker att en bokhylla säger något om en människa (förutom att de kanske borde damma oftare). Jag älskar att bläddra, känna pappret, lukta på det – ja, jag vet att det låter suspekt, men alla boknördar vet vad jag menar.

Men kärlek behöver inte vara destruktiv. Vi kan faktiskt både älska litteraturen och bry oss om planeten. För det är inte orden som kräver träd, det är formatet. Och formatet kan vi ändra.

Tänk om varje bok på mässan också fanns digitalt. En QR-kod bredvid varje omslag. Du scannar, köper, läser utan att fälla en enda gran i Småland. Författaren får sina pengar, läsaren slipper ryggskott, och klimatet kan andas ut. Alla vinner!

Men nej, så enkelt får det förstås inte vara. Det finns alltid någon som säger: “Men det är ju inte samma känsla att läsa digitalt.” Nej, det är sant. Det är inte samma känsla. Det är känslan av att kunna ta med sig 500 böcker på semestern utan att boka extra bagage. Det är känslan av att läsa i mörkret utan ficklampa. Det är känslan av att inte vara medskyldig till en skogsskövling varje gång man vill läsa feelgood.

Dessutom: att hålla fast vid pappersboken som enda sanna formen av litteratur är ungefär som att vägra använda el för att man gillar stearinljus. Romantiskt, men opraktiskt.

Och förlagen då? Många hävdar att e-böcker inte säljer. Men är det så konstigt, när man gömmer dem som något pinsamt? När e-boken inte ens får följa med till Bokmässan – litteraturens största kalas? Det är som att säga: “Jo, jag har ett barn till, men hen får stanna hemma för hen är lite digital.”

Bokmässan 2025 borde bli året då litteraturen faktiskt gör som den alltid påstår att den gör – tänker nytt. För vi kan inte prata om klimatet i ett hörn och samtidigt trycka upp en halv regnskog i ett annat. Vi måste våga låta berättelserna leva vidare i ett format som inte dödar det de handlar om.

För handen på hjärtat – om syftet med litteraturen är att förstå världen, borde vi inte börja med att rädda den först?

Så nästa gång du går på Bokmässan och någon erbjuder dig en papperskasse full av klimatångest, tacka, och säg “Nej tack, jag tar den som pdf.”