Det sista partiet jag ska intervjua är Sverigedemokraterna, som också visar sig vara de som är svårast att få en intervju med. När jag samma dag som jag genomfört de andra intervjuerna frågar om jag kan intervjua någon förklarar en partirepresentant att det bara är vissa representanter som genomför intervjuer och att jag därför får återvända nästa dag. Efter några om och men i form av hänvisningar till olika medlemmar följande dag så får jag intervjua Lina Lindberg (riksdagsledarmot, medlem i SD-kvinnor).
Hon beskriver Sverigedemokraternas ställning i jämställdheten som att “vi står ju bakom jämställdheten i stort. Den är ju grundläggande i Sverige, och vi har ju i grunden en lagstiftning som främjar jämlikhet mellan könen, män och kvinnor, rättigheter, skyldigheter”, något de i praktiken försöker genomföra genom att se till att “de lagar som finns, att resultaten ska falla ut jämnt, det är ju egentligen det viktigaste”. Hon lyfter fram sexualbrott, kvinnors otrygghet i vardagen och hedersproblematiken som viktiga punkter för i Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik.
Hon säger att de har “massa med åtgärder” för denna såsom stöd efter våldsbrott i nära relationer och att de vill motverka att folk blir bortgifta. Hon specificerar inte vad detta innefattar trots att de är svårare att kartlägga eftersom Sverigedemokraterna inte själva har en sida om deras jämställdhetspolitik, utan man blir istället hänvisad till dokumentet “Politik för kvinnor av kvinnor” skrivet av deras kvinnoförbund SD-kvinnor. Hon tillägger också att “det som skiljer oss från de röda partierna, det är ju att vi kanske inte ser det som allra viktigaste […] att statistiken faller jämnt ut, eller att yrkesområden och så där, det är inte prioritet för oss, eller att kvinnor sitter i bolagsstyrelser, utan det som är det viktigaste för oss är att vi har ett samhälle där vi kan röra oss fritt på lika villkor”.
Lindberg menar att det som Sverigedemokraterna anser vara det största motståndet mot jämställdhet i Sverige idag är “den kultur som kommit hit till Sverige som har en ganska så unken kvinnosyn”, en politik de driver “skarpt i Sveriges riksdag”.
Trots detta menar hon, som det står i SD-kvinnors dokument “Politik för kvinnor av kvinnor”, att man ska slopa genuspedagogiken, något hon inte förklarar med mer än “vi tycker att det är rimligt att den tas bort […]för att vi tycker att den inte behövs”.
En annan reform som lyfts i detta dokument är att man ska skapa handlingsplaner på nationell nivå för våldsutsatta kvinnor, eftersom det kräver mycket samhälleligt stöd för att kunna lämna dessa relationer exempelvis då det innefattar mycket juridiskt, exempelvis kring en förälders rätt att träffa sitt barn och den potentiella utövningen av ekonomiskt våld.
Jag frågar också Lindberg om det kanske mest kontroversiella förslaget i dokumentet, att man vill införa ett förbud för flickor under 15 att bära slöja i all offentligt anordnad verksamhet. Hon beskriver detta som en “frihetsreform” eftersom hon anser att barn därav “begränsas i sitt rörelsemönster och sin möjlighet att fritt delta i fritidsaktiviteter”. Hon avslutar med att säga “och det finns liksom heller egentligen ingen grund att i någon mening sexualisera barn”. När jag frågar ifall hon anser att det är sexualisering att bära slöja svarar hon med det motsägande svaret “nej, men att det kanske inte är helt frivilligt, utan det bör man kunna göra när man är myndig”.
När jag (tillslut) lämnar cirkeln av partitält i Almedalsparken gör jag det med insikten att de olika förslagen som kommer bestämma Sveriges framtid är spridda, och att det i denna cirkel ryms många olika perspektiv på och förslag för att jämna ut spelplanen i Sverige och ge alla spelpjäserna samma rörelsemöjligheter.
Reporter: Valentina Holm
