Trots SVT-direktörens fullspäckade schema under den hektiska Almedalsveckan fick Ung Press möjlighet att träffa Jan Helin för en intervju. Vi mötte upp honom vid SVT:s scen mellan två sändningar.
Vilka är dina bästa tips för att nå fram till läsare som skribent eller journalist?
– Jag tror man ska vara noga med journalistikens grundbultar, det är de som håller på att utmanas av så kallade fake news och propaganda. Det innebär att vara noga med att kolla fakta och inte bara fundera över om det finns en annan åsikt, utan också ett annat perspektiv på frågan för att ge hela bilden. Det är också viktigt att använda sig av research och forskning, vilket det finns mycket av idag som inte plockas upp och används. Det behöver inte vara så märkvärdigt, det är lätt att göra research! Bara att länka ut till grundmaterial i det man producerar gör stor skillnad, tycker jag.
Du jobbar nu som programdirektör på SVT men jobbade fram till 2016 som chefredaktör för Aftonbladet. Skiljer sig jobben åt, och på vilket sätt i så fall?
– Ja, det gör de. Det är en annan kultur på SVT, det är ett större bolag med många olika verksamheter – allt ifrån drama och dokumentär, till barnteve och nyheter. Det är väldigt roligt att jobba med så många olika typer av innehåll och sätt att berätta på. Det finns också så mycket kunnande och professionalitet kring rörlig bild på SVT, som ju faktiskt är det medieslag som växer mest just nu. Det är inte heller bara en konturskillnad i bolagen, utan uppdragen skiljer sig också åt. Det är spännande att få vara med och definiera public service-uppdraget för nya generationer. Tidigare har unga inte konsumerat så mycket SVT förrän senare i livet, och det finns väldigt lite som talar för att er generation skulle börja titta på linjärteve. Det är en utmaning för SVT att lösa.
Som journalist jobbar en ständigt efter deadlines. Hur gör du för att hantera stressen?
– Jag tror att problemet idag med stress är lite omvänt. Förr i tiden var deadlinen exakt – det fanns en tid då man behövde lämna in manus till pressarna eller då sändningen gick igång, men idag jobbar man med en ständig deadline i ett flöde, vilket är ett mycket svårare problem. Förr i tiden jobbade man mot ett tydligt mål och efter deadlinen var arbetet klart, men idag blir det aldrig klart. Dessutom var mängden journalistik man kunde producera begränsad till exempelvis 30 minuter eller 64 sidor, men idag är mängden oändlig. Det skapar en annan typ av stress, tror jag. Det behövs hanteras redaktionellt genom att arbeta parallellt på två sätt – både snabbt i ett flöde och långsammare utanför flödet. För sin egen hälsa måste man kunna hantera båda sätten att arbeta.
Du är en officiell person som ofta syns i media. Händer det att du får ta emot näthat, och hur bemöter du i så fall den?
– Ja, dagligen egentligen. Jag har blivit någon slags symbolfigur för alla möjliga saker. Det är tråkigt, men det är ändå hanterbart. Det rör min position på något sätt och inte mig personligen, och jag tycker det är värre när kvinnliga journalister blir sexualiserade och trakasserade, vilket jag aldrig blir. Det är klart att man ska utkräva ansvar av mig för den tid jag var ansvarig utgivare för Aftonbladet, men det är viktigt att hålla rätt på sak och person om man vill uppnå en anständig mediedebatt. Däremot tycker jag det är obehagligt ibland när det är uppenbart att personerna bakom kommentararna är utbildade och kan tänkas borde veta bättre, men ändå tycker att medier i huvudsak borde ägna sig åt att bekräfta deras världsbild snarare än att utmana den med en faktabaserad världsbild.
Finns det något du känner att du vill jobba med i framtiden, som du ännu inte fått möjlighet att jobba med än?
– Just nu är jag rätt uppfylld av att utveckla public service och SVT, jag har ju bara jobbat ett år med det och känner mig långt ifrån klar. Långt i framtiden skulle jag kanske vilja återgå till den skapande delen av mitt arbete som jag idag är väldigt långt ifrån i min ledarroll. Jag kan känna en väldigt stark dragning och längtan till att få berätta igen – det är ju det som alltid varit min grundläggande drivkraft.
Vad tycker du om att nynazistiska rörelser har fått så pass mycket mediautrymme som de fått i samband med Almedalsveckan?
– Det är problematiskt. Det är ju just eftersom att de vet att det blir en stor debatt om de kommer hit som de väljer att göra det – egentligen behöver de ju inte demonstrera här. Det är givet att de tjänar på den exponeringen. Å andra sidan vore det orimligt av media att inte rapportera om det och debattera det. Det är ett dilemma som inte går att komma ur, vilket skapar en medielogik som är lätt att utnyttja.
Vi i Ung Press gjorde en kort intervju med dig 2015, då du bland annat sa: ”Ungdomar är inte lika intresserade av att synas eller medverka i traditionella medier som äldre personer”, och uttryckte att du inte såg det som problematiskt att unga inte fick så mycket utrymme i Aftonbladet, som du då var chefredaktör för. Har du ändrat din uppfattning idag eller håller du fast vid det du sa?
– Det jag egentligen menade när jag sa så var att det växer fram ett nytt medialandskap som unga känner sig hemma i. Det är ett problem för de äldre medierna, men inte nödvändigtvis för den yngre generationen eftersom det idag finns så många alternativ och nya sätt att göra journalistik på. Något jag reflekterat över sedan dess är dock att det numera är relevant på ett annat sätt för public service att locka yngre människor, just på grund av den trend med fake news och propaganda som vi kan se. I och med att den trenden är tydligare i exempelvis sociala medier blir det viktigt för SVT att nå ut till alla för att ge fler möjligheten att få en mer nyanserad bild.
