“En bild säger mer än 1000 ord” är ett nött uttryck, ofta använt i ett positivt sammanhang för att hylla bildens förmåga att förmedla en oändlighet av budskap. Bildkonsten har en stor potential att nå ut med ett komplicerat budskap på flera nivåer, men att anta att bilder är såpass ytligt universella att dess motiv kan spädas ut till över 1000 tolkningar är inte bara blasé, utan kan vara direkt farligt. På Filminstitutets seminarium “Film som terroristens vapen”, diskuterar filmvetare och säkerhetsexperter om hur terrorgrupper använder bilder som vapen för rekrytering och radikalisering av nya anhängare. I en alltmer visuell värld där individen är konsument, producent och distributör av bildinformation ökar behovet av förmågan att kritiskt betrakta bilders underliggande betydelse.
Den tyska matematikern Johannes Kepler (1571-1630) beskriver synen som en mekanisk process. Ögat är som en camera obscura; genom ett litet hål i ett mörkt rum, tillåts ljus stråla igenom för att reflektera en uppochner vänd bild på rummets innervägg. På samma sätt kan man beskriva synförmågan, då pupillen släpper in ljus som slutligen reflekterar en uppochner vänd bild på näthinnan. Men att se innebär inte endast att passivt ta emot reflekterat ljus, utan även en neurologisk process där bilden vänds till rätta och registreras i hjärnan.
En annan matematiker verksam under samma tidsperiod, René Descartes (1596-1630), utvecklade Keplers optikteori med sin egna filosofi om hur kunskap skapas. Enligt Descartes är skapandet av kunskap en balansgång mellan tro och tvivel. Man kan inte lita till fullo på sina sinnen för att skapa kunskap; man är även beroende av sitt intellekt. Till skillnad från Keplers filosofi tar Descartes i åtanke att synförmågan innebär ett aktivt bedömningssteg, eftersom det är hjärnan som tolkar ljusinformationen till bilder. Descartes teorier speglar en insikt som man kan ta till sig för att förstå vad som sker när man konsumerar propaganda och varför dessa bilder är stötande för vissa och attraktiva för andra.
Totalförsvarets forskningsinstitutets (FOI) rapport Det digitala kalifatet hänvisar till filosofen och sociologen Jacques Elluls verk från 1965, Propaganda: the formation of men’s attitudes. Enligt sin analys menar Ellul att propaganda inte har förmågan att implantera nya idéer hos betraktaren, men snarare att den genom ett så kallat konfirmeringsbias bekräftar och förstärker existerande åsikter. Man upplever konfirmeringsbias dagligen på det fria internet, eftersom många sidor och sökmotorer kartlägger ens digitala beteende för att skräddarsy ett framtida nyhetsflöde för användaren. En sådan digital miljö blir en utmärkt grogrund för produktion och cirkulation av propaganda från extrema organisationer som IS, vars medieproduktion styrs av självutnämnda medieaktivister som för ett så kallat media mujahid.
Erika Holmquist, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, visar en IS musikvideo på seminariet. Denna film är ett typiskt exempel av fenomenet ”Jihadi Cool”, en slags ungdomssubkultur inom IS-rörelsen. Rapporten påpekar att även om användandet av instrument är förbjudet inom strikt islam, är kopplingen till västerländsk popkultur viktig för IS-propagandan att nå ut till potentiella rekryter i Europa och Nordamerika. Musikvideon som visas är en tysk hiphop-låt som uppmuntrar mottagaren att ta steget från att passivt sitta framför datorn till att aktivt utföra dåd för IS. Skapandet och spridningen av dessa propagandafilmer blir en slags krigsföring som skapar en virtuell grupptillhörighet utan ett fysiskt medlemskap.
Hans Brun, forskare på försvarshögskolan, fortsätter diskussionen genom att visa ett klipp från Taxi Driver (1972) regisserat av Martin Scorsese, som visar radikaliseringsprocessen av Robert De Niros karaktär i sin förberedelse att mörda en presidentkandidat. Det är en fascistisk process som handlar om kontroll, självbemästring och underkastelse. Processen av självradikalisering speglar budskapet i IS-propagandan som cirkulerar. Med tanke på Elluls teorier om bilders stärkande kraft blir den här typen av propaganda användbart i anammandet av IS-kulturen. Den amerikanska författaren och litteraturkritikern Susan Sontag skriver om fascistisk estetik i sin recension ”Fascinating Fascism” (1975), att ”fascistisk konst glorifierar underkastelse, det upphöjer tanklöshet, det glamoriserar döden”. Hennes kritik riktar sig till den tyske filmregissören Leni Riefenstahl, mest känd för sitt verk Viljans Triumf, en dokumentär propagandafilm som hon regisserade för det tyska nazistpartiet 1934. Sontags karaktärisering av fascistisk estetik är fortfarande relevant för att beskriva islamistiskt och högerextremistiskt radikaliseringsmaterial, då de ger upphov till en fanatisk och tanklös ”vi”-känsla.
Brun återkopplar Taxi Driver som en film som förklarar fenomenet ensamvarg väl. Filmen handlar om en isolerad person som i sina misslyckanden att bli en del av samhället radikaliseras och med en slags übermensch-mentalitet försöker skipa rättvisa genom våldshandlingar. Samma radikaliseringsprocess kan ses hos många ensamvargar som begår terrordåd, till exempel Anders Breivik och Anton Lundin Petterson. Vad man kan lära sig från Scorseses film är att det är den sociala utsattheten som har den skadligaste effekten snarare än korrumperande bilder. Holmquist inflikar att man kan förutspå vilken propaganda denna typ av person kommer ha, men att det inte är bilderna i sig som radikaliserar, utan ett socialt och politiskt utanförskap. När institutioner som står for lag och ordning sviker socialt utsatta människor riskerar de istället vända sig till radikala grupper som ger dem en möjlighet att bygga upp och bidra till ett alternativt samhälle.
Bildens potential att radikalisera människor är inget nytt fenomen påpekar panelen genom att nämna mordförsöket på den amerikanska presidenten Ronald Reagan då gärningsmannen påstod sig vara inspirerad av filmen Taxi Driver. Det stora problemet idag är att internet gör det lätt för extremistgrupper att organisera sig runt cirkulationen av propaganda, vilket gör det svårt för myndigheter att avlägsna skadligt bildmaterial. I andra länder har man valt att lösa problemet genom att strypa informationskanaler för att stoppa flödet av farliga idéer, som i Kina där internet är under hård censur.
Skulle en sådan metod någonsin vara ett seriöst tillvägagångssätt för Sverige att hantera extremism? Magnus Sjöberg, biträdande chef Nationellt taktiskt råd för Polismyndigheten, betonar att Sverige är, och kommer alltid vara, ett öppet samhälle med en stark yttrandefrihet, vilket innebär att man ska ha rätten till sina politiska åsikter. Man ska ha rätten till att hata statsministern, hata polisen eller ha andra extrema åsikter. Sjöberg förtydligar att problemet uppstår när dessa åsikter utvecklas till kriminell aktivitet, när tanke utvecklas till handling.
Panelen avslutar seminariet med att diskutera potentiella metoder om hur man bemöter extremistisk propaganda. Klara Björk, proprefekt på Akademi Valand, nämner publikationen Kamerans ABC, ett pedagogiskt verktyg för att stötta utbildare i deras arbete att lära ut kritiskt tänkande kring bilder for barn. Björk betonar vikten av att göra dessa kunskapsmål en del av läroplanen, då eleverna kommer att växa upp i en alltmer visuell värld. Ewa Torslund, generaldirektör för Statens medieråd, lägger till att för att kunna betrakta bilder är det också viktigt för elever att förstå hur information på internet sprids, som till exempel genom sökalgoritmer.
Ett lovande exempel på filmens kraft visas i ett klipp från en kommande dokumentär regisserat av en student från Valands Akademi. I filmen får man lära känna en pojke i ett flyktingläger, som berättar hur han vill bli soldat när han blir vuxen. Filmskaparen lånar ut sin kamera till pojken, som använder den för att dokumentera när han spelar fotboll med sina kompisar men även otäcka iscensättningar av hans erfarenheter av kriget. Två år senare återkommer filmskaparen till flyktinglägret och pratar med pojken. Pojken vill nu istället bli regissör och har en nyfikenhet att lära sig mer om att göra film. Vad filmskaparen gjorde, var att erbjuda en möjlighet att anknyta till en annan tillhörighet genom bildkonst, istället för att syna den.
Även om mer bildning kan få oss att begripa absurditeten med att en bild skulle ha en oändlighet av betydelser, så löser det fortfarande inte ensamvargens utanförskap. Att syna en bild och peka ut dess fel gör inte ensamvargen en del av samhället, utan bidrar snarare till dess tomhet. Det finns många nivåer av politiska och socioekonomiska lösningar som kan ha en mer effektiv lösning till ensamvargens identitetskris, men vad kan konsten erbjuda? Om man är på väg att falla utanför samhället är kanske det viktigaste att få se sig själv i ett nytt sammanhang, vilket är möjligt i filmkonsten. För det ska ske behövs det en betydligt större mångfald inom filmindustrin för att återspegla hur samhället ser ut och ett språk för att prata om bilder. Likt poesi och prosa, har filmen en stor potential att skapa empati, tillhörighet och en känsla av upplysning. En stor filmskapare har förmågan att uttrycka sina känslor 24 bilder per sekund, och skapa en känsla av igenkännande hos betraktaren. Ibland är det all räddning man behöver.
