Psykiatrins vårdköer tycks aldrig ta slut vilket resulterat i att många barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte kunnat få det stöd eller den hjälp de behöver. Många inom vården ser på psykiatrin som rörig, men vem bär ansvaret för detta stök och hur tar vi oss ur det?
19 procent av de barn och ungdomar som vill utredas för neuropsykiatriska diagnoser behöver vänta i vårdkö i över ett år och sex procent i över tre år, enligt Riksförbundet Attentions rapport ”Om vi bara hade fått hjälp tidigare” publicerad i februari 2023 där de presenterar statistik om vårdprocesser för barn och unga med NPF. Susanne Buchmayer som är ordförande för svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatrin hävdar under ett panelsamtal arrangerat av just Attention under Almedalsveckan att de långa vårdköerna kan förklaras av att vårdprocesserna är för röriga. Hon förklarar att även inblandade aktörer har svårt att förstå vad som är vems ansvar. Detta skapar i sin tur en negativ mediabild vilket hon menar gör det svårare att rekrytera ny personal. Det blir en ond cirkel som slutar i att det bara blir svårare och svårare för unga att få den hjälp de behöver.
Buchmayer beskriver BUP som en borg, eftersom den är svår att ta sig in i och ingen vågar gå därifrån. Idag är de som söker vård inom psykiatrin rädda för att avsluta vårdkontakten trots att de mår bättre, eftersom de är rädda att behöva söka vård igen om de skulle behöva det i framtiden. Detta är ett till exempel på en ond cirkel som resulterar i att allt färre får den vård de behöver. Hon bedömer att en utökad öppenvårdskontakt är det bästa sättet att motverka detta på.
Kristina Taylor – ordförande för Psykologförbundet pekar under samma evenemang på specifikt kontakten mellan skolan och BUP som problematisk. När ingen vill ta ansvar och skjuter över det på den andra står allting stilla. Psykologen menar att ambitionsnivåerna måste vara densamma på båda plan för att kunna ge det stöd och hjälp som barnet i fråga söker. Hon berättar att hon förr var stolt när hon sa att hon jobbade på BUP men att så inte längre är fallet. Hon nämner att många som jobbar på BUP och liknande verksamheter anser att det är viktigare med de involverade professionernas ledningsgruppers förståelse än bra löneförhållanden. För många är drivkraften att få möjlighet att hjälpa men tyvärr i från tas de den när vårdprocesserna är så komplicerade som de är idag. Taylor kallar att ha en fast vårdkontakt för en mänsklig rättighet och menar att det är rent av konstigt att man inte har det inom psykiatrin såsom till exempel inom cancervården.
Susanne Buchmayer och Kristina Taylor är bara två av de många som kräver förändring, alla med olika koppling till psykiatrin. De båda kvinnorna kan dock komma överens om att det viktigaste för att kunna se förändring och kapa vårdköerna är att sättet att kommunicera inom vården måste bli mycket smidigare och fördelningar mellan arbetsuppgifter tydligare.
Reporter: Estelle Drewsen
