Under Almedalsveckans andra dag var det tid för Sveriges statsminister att inta Almedalsscenen. Efter en introduktion av Moderaternas partisekreterare Karin Enström klev Ulf Kristersson, för första gången som statsminister, upp på scen. Ett inträde med musik och grafik som närmast kan liknas med hur storklubbar i Europas fem största fotbollsligor presenterar sina nya stjärnvärvningar inför publik. När talet väl inleddes gick det att läsa: “säkrare, grönare, friare.” på skärmen bakom statsministern. Men hur gick egentligen Ulf Kristerssons första Almedalstal som statsminister?
Kristersson inledde sitt tal med att kort beskriva den politik regeringen drivit under hans ledarskap: Sverige har numera bland annat en möjlighet att klara av integrationen menar han, att återupprättandet av kunskapsskolan ska ske, och hårdare straff ska införas. Det verkar som om allting regeringen har gjort inom alla politiska frågor sedan Ulf Kristersson klev in på regeringskansliet i oktober förra året nämns under några få minuter, utan att få tillräckligt med tid att hinna sätta sig innan nästa förändring beskrivs, vilket som åhörare lämnar en med svårigheter att återberätta vad Ulf Kristersson faktiskt åstadkommit som regeringsledare. Miljö- och energipolitiken drabbas också av detta öde även om ordet grönare vakar över honom som ett obesvarat löfte om att en ny stor reform ska presenteras.
Däremot får socialpolitiken verkligen utrymme att ta plats under statsministerns tal – kanske inte så konstigt då Kristersson tidigare bland annat huserat som socialborgarråd och socialförsäkringsminister. Statsministern vill se ett annat Sverige på det området. Han vill se ett Sverige där fler ges möjligheten att göra klassresor till KTH, att svensk socialtjänst ska bli hårdare och mer ska göras för att alla barn ska prata bra svenska – han vill att alla barn ska få en ärlig chans i samhället. Han tror på att om det sker kommer även samhällsproblem som gängkriminalitet att förbättras. Ett ord som fastnade hos mig under denna del av talet var ordet förebyggande, eftersom mycket av de åtgärder Kristersson vill se är just förebyggande. Ett praktexempel på detta är hur statsministern menar att insatserna som krävs för att 15-åringar inte ska genomföra beställningsmord måste påbörjas tidigt – redan på MVC och BVC. Kanske är det en förändring i retoriken om de åtgärder regeringen vill se för att få bort kriminaliteten med ett tydligare fokus på det förebyggande och inte på att straffa.
Till sist lyfter statsministern kort Sveriges politiska historia innan talet avslutas. En kort historielektion där syftet förmodligen är att ge åhörarna hopp om att det statsministern vill är möjligt. Om Sverige på 100 år kunde gå från att vara ett fattigt till ett rikt land med ett utbyggt välfärdssystem, näringsfrihet och yttrandefrihet – då ska väl även dessa reformer vara möjliga? Det är i alla fall det hoppet statsministern vill att vi ska känna innan han lämnar scenen.
Ulf Kristerssons första tal på Almedalsveckan som statsminister var ett tal som var lite av allt, vilket missgynnar Kristersson. Hans försök att lyfta allt fick honom att glömma bort att leverera ett tal man minns. Talet hade varit ännu svårare att komma ihåg om det behöll det höga tempot av genomgångar av förändringar regeringen vill se och har gjort om inte talet till slut landat i socialpolitiken. För i slutändan var socialpolitiken den stora stjärnan under talet – så pass att när talet var slut kände jag att: “socialpolitiken” var ett bättre ord för skärmen bakom honom än de ord han valde. Att exempelvis grönare står på skärmen är bara förvirrande. Bortsett från några få ord om hur kärnkraft, vindkraft och EU är det grönaste jag minns från talet de grönskande scener man föreställer sig när Kristersson pratar om att grilla korv vid Harpsund.
Reporter: Simon Brodin
Foto: Gaga Jakhashvili
