Under Almedalen samlades ordförandena för Utgivarna, Journalistförbundet och Reportrar utan gränser samt rikspolischefen Anders Thornberg. De träffades för första gången för att diskutera det gnisslande förhållande som finns mellan svenska journalister och Polisen. Varför har det uppstått och vad är lösningen?
Sveriges tryckfrihetsförordning brukar kallas världens äldsta lag gällande just tryck- och yttrandefrihet, då underlaget för dagens nuvarande tryckfrihetsförordning skrevs redan under 1700-talets frihetstid. Under frihetstiden saknade Sverige en enväldig regent och de första partibildningarna, Hattarna och Mössorna, uppkom. Detta ledde till ett behov av större debattrum, avskaffande av censur och en offentlighetsprincip för offentliga handlingar. Med tryckfrihetsordningen har Sverige kunnat bli den fria debattens land med en blomstrande tidning- och radiopress. Landet där journalister har kunnat förändra hela språket, ifrågasätta makthavare och omforma sättet vi tänker på. Men 300 år efter tryckfrihetsförordningens uppkomst så märks stora förändringar på yttrandefriheten här i Sverige. Präglingar efter extremism, cancel-kultur och #MeToo syns nu tydligt i journalistyrket. Nu är hat och hot vardagsmat för de allra flesta yrkesverksamma journalister, opinionsbildare och skribenter.
I ett skickat brev till rikspolischefen Anders Thornberg från bland annat organisationerna Utgivarna, Journalistförbundet och Reportrar utan gränser skriver de hur hotbilden mot journalister har ökat här i Sverige, att polisens jobb för att stoppa detta är undermåligt och att dialog med rikspolischefen krävs. Men dialogen har uteblivit, fram tills nu. Under Almedalens tredje dag möttes Anne Lagercrantz (vice VD för SVT och ordf. Utgivarna), Ulrika Hyllert (ordf. Journalistförbundet), Erik Larsson (ordf. Reportrar utan gränser), och rikspolischefen Thornberg för att samtala kring relationen mellan polisen och journalister. Moderator var Tove Carlén från Journalistförbundet.
Samtalet “Polisens roll för att värna journalistiken i en demokrati” öppnades med dystra beskrivningar om journalisters vardag i Sverige idag. Ulrika Hyllert och Erik Larsson beskriver hur journalister har hindrats av poliser från att utföra sina uppdrag. De turas om att berätta om journalister som har blivit ifrågasatta, bortförda, attackerade och fått sina saker beslagtagna av polisen, ofta utan vidare förklaring. Hyllert tar upp ett av fallen som anmäldes till Justitiekanslern, där två journalister skulle ta stillbilder utanför Rinkebys polishus och möttes av sju tungt beväpnade poliser som sedan beslagtog all deras utrustning. Det är dystra miner från alla fyra inblandade.
Anders Thornberg bemöter oron, men även kritiken, från debattörerna med ett allvarligt lugn. Han trycker hårt på hur viktigt detta ämne är, så viktigt att han själv är här i en omtumlande tid. Polisen har en oerhört viktig uppgift att skydda demokratin, liksom journalistiken, menar han. Thornberg försöker besvara frågorna på ett defensivt sätt – poliskårer i hela landet är hårt pressade av överväldigande uppgifter, det kan vara svårt att snabbt bedöma i olika situationer, lagstiftningen ändras. Det är många svar som ändå på något sätt missar själva poängen med samtalet. Efter sitt försvarstal är det svårt att avgöra om polischefen förklarar eller bortförklarar polisens senaste beteende mot svenska journalister.
Men varken Lagercrantz, Hyllert eller Larsson viker ned sig enkelt när allt verkar frid och fröjd från polisens sida. Rikspolischef Thornberg själv verkar inte ha tagit del av de siffror som exempelvis Journalistförbundet har publicerat om det allt mer kritiska läget för Sveriges journalistkår, men är ändå medveten om att läget har förändrats. Anne Lagercrantz betonar vikten av att dialog mellan polisen och journalistkåren krävs då relationen annars totalt fallerar och riskerar förtroendet som finns för varandra. De andra debattörerna stämmer in och Hyllert tar upp att 2015 när den tidigare rikspolischefen Dan Eliasson blev vald så fanns regelbundna möten och dialog mellan polisen och civilrättsorganisationerna, men att kraften har försvunnit och att intresset är inte lika stort. Denna bild delar inte Thornberg alls och anser istället att dialog visst finns men att det skulle vara bra att utöka denna.
Det är en orofylld stämning men man hör att både ilska och frustration finns. Frustration för att polisen inte gör något, eller för att journalisterna inte har någon respekt för allt arbete polisen gör. Thornberg trycker på för tredje gången hur många ingripande de gör per år: 1,4 miljoner. Erik Larsson kommenterar skrattandes att om det är något han kommer att ta med sig från detta möte är det just den siffran. Larsson och Lagercrantz tar även upp hur journalisters situation i resten av Europa. De menar att Sverige har mycket bättre förutsättningar än vissa andra länder, men kommenterar även att Sverige har tappat en placering på Pressfrihetsindexet till plats 4 och på säkerhetsnivån har det tappats åtta platser till ner till plats 40.
Debatten är het, men till slut frågar moderatorn Tove Carlén om hur relationen ska värnas mellan polisen och journalistkåren. För det är uppenbart att den behöver hjälp för att tinas upp igen. Thornberg säger att han inte vågar lova något men han lägger flera bra förslag hur dialogen kan fortsätta. Han tar upp exempelvis hur man redan under både polis- och journalistutbildningen skulle kunna få in varandras perspektiv, samt att skapa fler tydliga kontaktvägar mellan yrkesgrupperna. Både Larsson, Lagercrantz och Hyllert stämmer in och håller med om förslagen. Det är ett konkret önskemål på första plats från båda hållen: det krävs dialog och kommunikation.
Jag önskar att svenska journalisters situation hade förbättrats bara genom detta samtal men det är inte den verklighet som vi lever i, tyvärr. Det kommer att krävas mycket tid och resurser för att stå vid en enad front, men nu känns det åtminstone som att ett litet frö har såtts och en liten olivkvist har delats mellan polisen och journalisterna.
Reporter: Johanna Fröde
