Vad är kopplingen mellan ökad militarisering och HBTQ-rörelsens kamp för erkännande? Under Almedalsveckan besöker Erik Gunnarsson utställningen P18/Queerkompaniet på Gotlands Konstmuseum.
Sex uniformerade soldater marscherar taktfast längs Visby ringmur. Träning, disciplinering, kamouflering. De militära scenerna avlöser varandra i konstnären Maria Norrmans utställning P18/Queerkompaniet. Skådeplats är regementet P18 på Gotland, där det enligt en långlivad vandringssägen ska ha funnits ett militärt förband av homosexuella värnpliktiga män. Norrman tar utgångspunkt i sägnen för att vidare fantisera om ett samtida queert kompani – och, i förlängningen, om frågor rörande bland annat genus och gemenskap.
I utställningens huvudnummer, en 13 minuter lång film, varvas militärt bildspråk med uppenbart queera blinkningar. Rollerna som rekryter spelas av gotländska HBTQ-personer och till deras soldatmunderingar hör bland annat huvudbonader i samma nyans som den HBTQ-historiskt välbekanta rosa triangeln. ”Vi är en grupp individer som samverkar tillsammans för att skapa en enhet”, dikterar filmens kompanichef, spelad av konstnären själv. Militär strid används i filmen som metafor för queer frigörelsekamp, vilket leder mig in på en större fråga: vad händer egentligen i mötet mellan militär och queer tematik?
Ingen entydig bild
Förvisso har det militära länge varit ett centralt område för HBTQ-politisk organisering. Redan under 1970-talet började svenska RFSL att kritisera Försvarsmaktens exkludering av homosexuella. Och på andra sidan Atlanten, i USA, har motståndet mot militärens ”Don’t ask, don’t tell” (som infördes 1993) varit en av HBTQ-organisationernas mest prioriterade frågor.
Men bilden är inte entydig. Författare och aktivister som Urvashi Vaid och Mattilda Bernstein Sycamore har påpekat hur frågan om militär inkludering hänger samman med försöken – från och med 1980-talet, och med särskilt eldunderstöd av konservativa gay-debattörer såsom Andrew Sullivan – att ”mainstreama” eller normalisera HBTQ-rörelsen. Historiskt sett har HBTQ-aktivister, som vi ska se, förhållit sig kritiska mot förtryckande samhällsinstitutioner: äktenskapet, polisväsendet, militären, och så vidare. Men de senaste decennierna har en betydande förändring ägt rum. Istället för att kämpa emot militär upprustning och krig, har homosexuella aktivister krävt att också få möjlighet att arbeta inom militären. Så har frågan om homosexuella soldater blivit något av ett (liberalt) lackmustest för stater som vill manifestera sin HBTQ-vänlighet. Inte minst för Israel har marknadsföringen av landet och dess militärmakt som HBTQ-inkluderande tjänat ett viktigt strategiskt syfte – att vrida bort världssamfundets fokus från den alltjämt pågående militära ockupationen av Palestina.
En annan historia
Tack och lov finns en HBTQ-politisk historia även för oss bögar, lesbiska och transpersoner som motsätter oss krig och ökad militarisering; som inte nöjer oss med att inkluderas i de militära institutioner som i grund och botten cementerar strukturer av global orättvisa. Särskilt vad gäller USA får vi inte glömma de brott som begåtts av landets militärmakt – från drönarattackerna över Pakistan och tortyren i Abu Ghraib till det destabiliserande kriget i Afghanistan.
I nyligen utkomna Lavender and Red: Liberation and Solidarity in the Gay and Lesbian Left skriver historikern Emily K. Hobson om lesbiska och homosexuella organisationer som under 1960-, 70- och 80-talen såg den sexuella frigörelsekampen som ytterst beroende av kampen mot rasism, kapitalism och krigförande imperialism. Hobson skriver om hur många unga bögar som politiserades i samband med den omfattande rekryteringen av soldater till Vietnamkriget. Homosexuella stämplades vid denna tid som odugliga soldater, ett faktum som stärkte snarare än kränkte anti-krigsrörelsens bögar. Homosexuella stod, som man sa, i självklar opposition till USA:s imperialistiska krigföring. Eller till och med – som författaren Fran Lebowtiz senare konstaterat – ”people used to pretend to be gay to get out of the army”.
Hobson lyfter också exempel på hur lesbiska och homosexuellt orienterade organisationer mobiliserade mot USA:s militärinterventioner i Nicaragua och El Salvador. Solidaritetsarbetet tog sig uttryck i (bland annat) insamlingskampanjer, direktaktion och samarbeten med centralamerikanska exilgrupper.
För svensk del är trubaduren och aktivisten Jan Hammarlund det självklara exemplet på temat HBTQ-kamp och krigsmotstånd. Under 1970-talet var Hammarlund en av landets få öppet homosexuella kulturarbetare och med sånger som ”Ville”, ”Smålandsvisan” och ”Sexualpolitiskt snack” blev han en förgrundsgestalt inom den framväxande gayrörelsen. Men Hammarlunds engagemang har aldrig varit begränsat till smalt och juridiskt definierad homopolitik. Under flera decennier var han drivande medlem i föreningen Homosexuella socialister, och särskilt involverad i kampen mot Chiles militärdiktatur. För Hammarlund har HBTQ-kamp och internationell solidaritet alltid gått hand i hand.
Kriget mot terrorismen
Sedan 1990-talet har dock krigsmotstånd, icke-våld och anti-imperalism i allmänhet inte betraktats som relevanta frågor för den breda HBTQ-rörelsen. Juridiska rättigheter har prioriterats över social och ekonomisk jämlikhet. Det skrumpnade engagemanget mot krig har ibland tagit sig rentav farsartade uttryck – som 2001 när USA invaderade Afghanistan och ett amerikanskt bombplan fotograferades med klottret ”HIGH JACK THIS FAGS”. HBTQ-identifierade debattörer och organisationer reagerade genast med avsmak mot den homofoba kommentaren, gott så – men att döma av kritikens proportioner kunde man lätt få intrycket att klottret var värre än själva den militära invasionen. Hur ska vi förstå den breda HBTQ-rörelsens oförmåga att kritisera ”kriget mot terrorismen”? 2000-talets HBTQ-kamp har ju de facto handlat mer om att få vara en del av kriget (genom kraven på militär inkludering), än om att ifrågasätta själva krigets grundpremisser. Och än värre: situationen för HBTQ-personer i Mellanöstern har under krigets gång alltmer kommit att rättfärdiga den imperialistiska krigsinsatsen – ungefär på samma sätt som Bush i krigets inledningsskede pratade om hur USA skulle ”rädda” den förtryckta afghanska kvinnan. Som om hänsynslös krigföring och ständiga drönarattacker mot civilbefolkning inte också drabbar kvinnor och HBTQ-personer? Jin Haritaworn, Tamisla Tauqir och Esra Erdem var 2008 helt rätt ute i sin anklagelseakt mot det de då kallade ”gay imperialism”.
Tillbaka till Norrmans utställning på Gotlands konstmuseum. För egen del kan jag inte undgå att se P18/Queerkompaniet som ännu ett anammande av den HBTQ-politiska pushen för militär inkludering; för alltjämt hierarkiserade institutioner – snarare än ett utmanande av makten. (Det ska sägas att HBTQ-personer i militär uniformering en gång symboliserade något subversivt; en kritik av (hetero)maskulinitet – tänk Village People – men den laddningen har onekligen förändrats.)
Utställningen framställer militären som en tillflyktsort; en plats för självförverkligande och karriärsklättring. Som kompanichefen säger: ”Min egen väg har varit tidvis kämpig och krokig, men jag har kommit ut som en stark individ och vill nu med chefsposten hjälpa andra.”
Fantasier om nedrustning
Visst. Jag förstår att alltsammans är en metafor för lång och heroisk HBTQ-kamp. Jag uppskattar genuint scenen där soldaterna sörjer en fallen kamrat – en bild som medvetet för tankarna till alla de HBTQ-personer som fallit/faller offer för alltifrån AIDS och förföljelse till statsunderstödd kriminalisering. Jag förstår att tanken må vara frestande: ett kompani av enbart queera soldater – som tar hand om varandra och ”minimerar risken för dödsfall”.
Ändå drömmer jag hellre om en queer politik och konst som ifrågasätter – snarare än repeterar – den ökade militariseringen av alltifrån stadsrum till nationsgränser; som baserar sina fantasier på nedrustning; som kritiserar orättfärdiga krigsinsatser – även sådana där det så kallade toleranta och ”HBTQ-vänliga” Väst bär ansvaret.
Det går bevisligen att skildra queerhet och krig utan att direkt omfamna militärens principer. Läs Rabih Alameddines Koolaids: The Art of War, en parallellberättelse om AIDS-krisen och inbördeskriget i Libanon. Det går att tala om HBTQ-kamp i militära termer, lyssna bara på Vito Russos ikoniska tal för aktivistgruppen ACT UP, ” Why We Fight”.
Länge leve den queera fredsrörelsen.
Utställningen P18/Queerkompaniet visas på Gotlands Konstmuseum till och med den 8 oktober 2017.
