Jon är projektledare för Make Equal Stories och aktivist. Hen kämpar mot rasism och transfobi och har i flera år arbetat ideellt inom olika organisationer. Under Almedalsveckan fick jag turen att få träffa Jon för att prata om nazisternas närvaro i Almedalen, Make Equal Stories och om att ständigt bli ifrågasatt.
Hej Jon, vad gör du här under Almedalsveckan?
– Vi i Make Equal har tillsammans med 72 andra organisationer släppt en debattartikel på Aftonbladet. Den handlar om att vi vill införa en lag eller ett förbud mot organiserad rasism. precis som det står i FN konventionen men som Sverige bryter mot om och om igen genom att låta nazister tala på första maj, här i Almedalen, Bokmässan och så vidare.
– Därför har vi installerat en skohög här under Almedalsveckan med tusen skor och en skylt med en dikt och även en bild på den riktiga skohögen från Auschwitz.
– 2017 får fortfarande nazisterna plats här och vi måste agera, därför har vi skapat en hashtagen #ochjagprotesterade som vi vill att folk ska använda och lägga upp en bild på skohögen.
Vad tycker du om att Feministiskt Initiativ och andra politiker väljer att bojkotta veckan på grund av att Nordiska Motståndsrörelsen har fått tillstånd att vara med under Almedalsveckan?
– Jag har full respekt för alla som väljer att bojkotta, särskilt om man utsätts för rasism eller om man har en större hotbild emot sig. Jag ska erkänna att jag också är rädd. Vi har pratat jättemycket om säkerhet inom Make Equal, men jag tror att jag är särskilt rädd eftersom jag är en person som rasifieras, jag är transperson och jag hörs ganska mycket på sociala medier, så bland alla vita, blonda personer är jag en lätt måltavla.
– Jag förstår verkligen att till exempel Victoria Kawesa, som är en svart kvinna, väljer att inte åka hit. Men om man är en vit cis-person med liten hotbild, då förstår jag inte varför man bojkottar. Istället borde man använda sitt privilegium för att komma hit och protestera.
Vad gör du annars förutom denna kampanj?
– Jag är projektledare för Make Equal Stories. Där samlar jag in berättelser från unga om bland annat diskriminering och utanförskap. I höst kommer vi börja samla in berättelser från äldre också men just nu samlar vi in berättelser från unga.
Har ni något konkret mål med Make Equal Stories?
– Make Equal Stories finns till för att man ska kunna förstå förtryck. som man själv inte utsätts för, för att kunna känna empati och alliera sig. Det är jätteviktigt att som vit person kunna alliera sig i den anti-rasistiska kampen, att som man kunna alliera sig för kvinnors rättigheter och att som cis-person kunna alliera sig för transpersoners rättigheter. Man kan omöjligt förstå vad en transperson utsätts för om man själv är cis-person, men genom att läsa berättelser om transfobi så hoppas vi att det ska kunna ge något, att man ska kunna lära sig något.
Finns det något återkommande tema på de historier som ni får in?
– Vi får in väldigt mycket berättelser om skolan, framförallt om rasism och transfobi. Många berättar om att deras lärare har sagt något rasistiskt och att det inte var någon annan som ingrep och hur sårade och rädda de har blivit.
Vad gör ni med berättelserna som ni får in?
– De kommer finnas på en sida som vi kommer lansera i september. Tanken är att man ska kunna gå in på hemsidan för att läsa andras berättelser. Vi kommer ha olika kategorier så man kan klicka i vad man vill läsa om.
– Man kommer alltså kunna läsa och hitta konkreta tips om vad man kan göra för att förebygga att sådant ska hända och vad man kan göra när det redan har hänt. Förutom det kommer det finnas work shopmaterial, kanske för skolledningen eller för eleverna, men vi vill lägga ansvaret på dem vuxna.
Vad kommer det workshop-materialet handla om?
– Det kommer handla om normer, normkritik, diskrimineringslagen och lite värderingsövningar utifrån de berättelser som vi har fått in som handlar om sexism, rasism och psykisk ohälsa.
Hur är det att vara så pass ung och arbeta med detta, upplever du att du inte blir tagen på allvar så som du skulle om du vore äldre?
– Sen jag började arbeta på Make Equal så har jag fått använda mig av deras plattform och då har jag insett hur mycket lättare det är.
– Det finns ju ingen som lyssnar på en 19-åring, särskilt inte en som är icke-binär och som rasifieras. Väldigt många ifrågasätter och påstår att jag inte finns på riktigt för att de anser att icke-binära inte finns. Jag har även fått höra att rasism mot östasiater inte finns.
– Dock blir jag inte lika ifrågasatt när jag säger att jag är projektledare på Make Equal, men om jag säger att jag är aktivist så brukar folk fnissa eller rycka på axlarna.
På tal om att bli ifrågasatt, blir du ofta ifrågasatt på dina sociala medier också eller är det som en annan värld?
– Jag har låst många av mina sociala medier för jag orkar inte. Det behöver inte vara nazister eller mordhot, det kan vara frågor om jag är kille eller tjej, eller vart jag kommer ifrån egentligen. Sådana frågor anses som oskyldiga men i längden bidrar de till den psykiska ohälsa som många HBTQ-personer och personer som rasifieras upplever.
Slutligen, har du något att säga till unga som läser detta?
– Det är extremt ensamt innan man hittar rätt nätverk och rätt plattformar. Jag började som 16-åring hitta mig till rätt rum och hittade människor som förstod vem jag var, eller som bara var förstående så jag kunde få vara osäker på vem jag var för att tillslut hitta vem jag är.
– Det är inte så lätt att hitta dessa rummen, jag vet inte riktigt hur jag gjorde det men eftersom jag hänger mycket på sociala medier så skulle jag vilja tipsa om kontot @blattepride på Instagram. Det är ett stafettkonto där olika HBTQ-personer som rasifieras får dela sina berättelser. Att bara läsa andras berättelser och inte behöva känna sig så ensam kan vara ett stort stöd.
