The White Lotus skämtar på de rikas bekostnad

The White Lotus har tagit över sociala medier med sin satiriska komik på den rika överklassens bekostnad. På ytan är hotellet ”White Lotus” är en rikemansdröm, men gräver man djupare ser man att det trots allt inte är så glamoröst. Läs recensionen nedan.

Ingen har nog missat att HBOs nyaste tillskott, The White Lotus, har tagit över sociala medier och kritikernas mediala agenda. The White Lotus utspelar sig på ett femstjärnigt hotell med samma namn och varje säsong innebär ett nytt hotell inom samma kedja. Den första säsongen utspelar sig på drömlika Hawaii och håll i hatten för det finns mycket att diskutera.

Karaktärerna är en salig blandning av den rika överklassen och vi får bland annat följa familjen Mossbacher, som består av mamma Nicole (som är VD för ett sökmotorföretag) pappa Mark (som tror han har testikelcancer– det hade han inte), dottern Olivia (som till synes bara vill knarka), hennes vän Paula och slutligen sonen Quinn (som till en början bara vill spela på sitt nintendo).

En dysfunktionell familj och kompisrelation

Familjen Mossbacher är, i min mening, summeringen av en mycket dysfunktionell familj. Olivias vän, och tagalong, Paula har faktiskt en hel del relevanta poänger gällande familjens uppenbara privilegier och, emellertid, problematiska åsikter och hon är inte rädd för att yttra dem. På gott och ont. Du ska stå upp för dina åsikter och du ska stå upp mot orättvisor, det säger jag ingenting om. Med det sagt så framstår hon emellanåt ärligt talat bara som otacksam. Hon får åka, gratis, på en lyxresa till Hawaii men klagar bara. Väl på plats träffar Paula Kai som är från Hawaii och som arbetar på hotellet och till allas stora förvåning så blir de kära och det skapar genast intriger. Paula får reda på att Kais familjs hem har drabbats av att det stora hotellet har öppnat, men familjen har inte råd med advokater.

Paula får då den ”briljanta” idén att Kai ska stjäla ett armband (till ett värde av 75 000 dollar) från familjen Mossbacher när de är ute och dyker. Sagt och gjort så genomför Kai, efter mycket tvivel, stölden– och det går käpprätt åt skogen. Vad härlig hon är, Paula.

Curlad och bortskämd på alla fel sätt

Man får följa många familjer-och-eller sällskap parallellt under säsongens gång och ett annat livsöde vi tittare får ta del av är det nygifta paret, Shane och Rachel Patton. De ska spendera sin smekmånad på White Lotus – även det går käpprätt åt skogen. Shanes aura skriker ensambarn, på alla fel sätt. Han är van vid att alltid få som han vill och tittarna ges intrycket att hans kära mor har curlat honom hela hans uppväxt–uäck. 

Rachel å andra sidan, är likt jag själv, en journalist som kämpar med att få karriären att starta och upptäcker alla sidor som är mindre smickrande med sin nya man. Shanes mamma har bokat (och betalat) för den så kallade ”ananassviten” med egen pool och uteplats, spoiler alert, de fick den inte. Platschefen, Armond, har råkat dubbelboka den (ö)kända ananassviten till ett tyskt par. Hela säsongen kretsar runt just den här dispyten, att Shane kräver (med alla “nödvändiga” medel) att de ska få ananassviten, istället för palmsviten (som har havsutsikt, hallå). 

De som någon gång i sitt liv har arbetat inom service kanske kan känna igen den ihållande frustrationen med en gäst eller kund som är krävande och fruktansvärd. Vissa tror genuint att de har rätt till hela världen, lite så är det med Shane Patton. Osmaklig, privilegierad och dryg men som ändå sätter pricken över i:et i den här konflikten.

Försöker förstöra smekmånaden

Armond har varit nykter i fem år, men Shane driver honom till vansinne. Armond hittar Olivia Mossbacher och vännen Paulas knark på stranden och börjar inte bara dricka igen, killen börjar knarka, grovt. Han beslutar sig även för att göra allt i sin makt för att göra smekmånaden miserabel för Shane och Rachel. Jag förstår å ena sidan att det kan kännas lockande att “hämnas”, men å andra sidan är det en del av serviceyrket och man får helt enkelt bara brösta irritationen. 

Karaktärsskaran slutar inte heller där, vi tittare får även följa Tanya McQuoid (som spelas av fantastiska Jennifer Coolidge). Oavsett vem Jennifer Coolidge porträtterar så kommer det bli en succé och den klängiga Tanya McQuoid är inget undantag. Det är lite oklart vad hennes syfte i serien är, men misstro inte, hon bidrar i mångt och mycket till komiken.

Tanya anländer till White Lotus med ett enda uppdrag, att sprida sin döda mammas aska. Under säsongens gång får vi veta att hon har grova anknytningsproblem och fäster sig vid män alldeles för snabbt och för mycket. Men det är inte männen som hon (till en början) fäster sig vid, utan det är Belinda (som driver spaavdelningen). Tanya blir som frälst av Belindas healingtekniker och anknytningsproblematiken gör sig återigen påmind. Hon erbjuder Belinda att starta eget och där Tanya ska agera sponsor. Belinda blev givetvis mycket hedrad och glad och började genast fila på en affärsidé – stackars kvinna.

Kastad som smutsiga strumpor

Lite som ett barn som får en ny leksak, kastar Tanya Belinda och hela affärsidén när hon träffar sin blivande man Greg. Det må vara fiktion, men det säger en del om den värld vi lever i. En summa som kan finansiera en hobby på fritiden kan vara livsomvälvande för en annan, utan att vi ens reflekterar vidare över det. 

The White Lotus blandar piken av elitism med komik, svek och (oavsiktliga) mord – och det är så himla bra. Till min stora sorg innebär varje ny säsong ett nytt hotell och därmed nya gäster. Jag klarar ju inte av förändring så vid närmare eftertanke kanske jag tycker om Tanya så mycket för att jag själv är likadan. Jag kanske faktiskt är den som har anknytningsproblem.