Barn och ungdomar är svåra att förstå. Det, men inte mycket annat står klart efter torsdagens seminarium om barn och ungdomars medieanvändning och dess implikationer.
Seminariet inleds med att Henrik Huldén från Hanaholmen, ett kulturcentrum för Sverige och Finland, förklarar ur vilka tre perspektiv medievanorna ska analyseras under diskussionens gång. Föräldrarnas roll ska behandlas, precis som intressekonflikter och klyftor mellan olika uppväxtmiljöer. Huldén försöker sedan under resterande del av seminariet att behålla strukturen, men får inte särskilt mycket hjälp av varken Ulla Carlsson, professor i mediepolitik, eller Ewa Thorslund, direktör för statens medieråd, som ägnar mer tid åt att berätta forskningsresultat om ungas medievanor som strider mot varandra än åt att komma fram till en slutsats från något av perspektiven. Det blir en stunds otydlig diskussion. Till slut kommer Carlsson fram till att barns intressen är svårtolkade. Bra så. Det hörs dock ingenting om det absurda i att två medelålders kvinnor ger varandra onda blickar över varandras vuxna tolkning av forskningen som andra vuxna har gjort för att vuxna ska förstå små vux- förlåt mig, barn, menar jag. Ylva Hällens behandling av ämnet kommer för mig betydligt närmre verkligheten. Hon pratar om hur hon upplever att föräldrar oroar sig för att barnen överanvänder media och att det får dem att distansera sig från familjelivet.
Föräldrarollen är vad panelen går in som djupast på, och vid vissa tillfällen lyckas de belysa mycket viktiga samhällsfrågor. Särskilt intressant är Henrik Huldéns resonemang kring ett vanligt föräldraperspektiv som aktivt skuldbelägger de unga för sitt medieanvändande. Det leder fram panelen till en diskussion kring hur faktumet att barn blir självständiga snabbare kan skapa en oro och ett kontrollbehov hos föräldrar. Denna oro får ofta växa när föräldrar ifrågasätter sin egen förmåga som föräldrar när de ser sina barns medieanvändande. Många önskar sina barn den perfekta uppväxten med idrott, kultur och mycket glädje. När verkligheten är en tonåring som ligger klistrad i en soffa med sin mobil i flera timmar, eller ett stort bråk kring vems mobil som bör laddas först, så kan vissa föräldrar känna ett behov av att engagera sig. Det är då det ofta går snett. Engagemanget kan lätt övergå i en känsla att man måste lyckas minska användandet hos sitt barn. Huldén tror att det är anledningen bakom den tidsbegränsning på skärmtid som många föräldrar använder sig av. I vissa fall kan det funka. I andra fall inte. Mycket beror på relationen mellan förälder och barn. Det blir lätt från barnets perspektiv begränsande och oförstående, vilket kan polarisera synen på medieanvändning ytterligare eftersom barnet kan få med sig en misstro till vuxnas syn på media. Det försvårar medias funktion som en gemensam plattform för folkbildning, vilket panelen menar att det historiskt sett har varit.
För inte alltför många år sedan innehöll begreppet media mycket mindre. Vi läste samma tidningar, såg samma tv-program och hörde samma röster på radion. I dag är verkligheten en annan, och formatet på en nyhet är anpassningsbart efter mottagarens önskemål. Man kan få allting snabbt sammanfattat. Man kan få allt ur ett feministiskt perspektiv, ett vänsterperspektiv eller till och med ur rasistiska perspektiv, om man så vill. Det kan göra att vi lätt får väsentligt skilda verklighetsuppfattningar, särskilt om det saknas tillräcklig utbildning inom medie- och informationskunskap i skolan. Det som tidigare var den gemensamma plattformen har alltså splittrats till flertalet mindre plattformar. Panelen är överens om att skolan skulle kunna fungera som en gemensam plattform i alla fall för ungdomar, med mer satsning på utbildning inom området.
Diskussionen når dock aldrig fram till hur detta ska kunna uppnås. Den lyckas faktiskt aldrig beröra någon form av konkreta förslag. En av de största utmaningarna är att bromsa och på sikt minska de snabbt ökande klyftorna inom medie- och informationskunskap. Exempelvis situationen för barn som är födda i, eller har föräldrar från länder med en mediesituation som skiljer sig från den i Sverige. Den enda i panelen som utmärker sig med någon form av engagemang i frågan är Ylva Hällen, barnprogramledare på SVT, som genom att inkludera andra språk som en spännande del av sitt interaktiva barnprogram superlördag lyckats nå ut till en mångkulturell publik som SVT annars inte är i närheten av. Det hela är lite symboliskt för det svenska klimatet kring segregationsfrågor i stort. Individuella initiativ är en alldeles för stor del av det faktiska arbetet för integration. Det verkar finnas en tydlig rädsla för att diskutera på större nivå, vilket känns tråkigt när panelen tidigare bedyrat vikten av en gemensam plattform. Självklart är ingen negativt inställd till en sådan diskussion, och alla berömmer Hällens initiativ. Men rädslan att göra fel är större än viljan att göra rätt.
Panelmedlemmarna tar upp många viktiga punkter, och är i vissa fall nära att nå fram till en riktigt betydelsefull diskussion som förtjänar ett mycket större forum. Henrik Huldén förtjänar beröm som seminarieledare, och visade intresse för vidare diskussion kring frågeställningar om skillnader mellan Sverige och Finland i frågan. Samtidigt lämnas vissa områden alldeles för oberörda. Ett exempel på det är vilken effekt mängden information som unga behandlar genom skärmar har på deras engagemang kring nyheter. Ett annat är vilken roll sociala medier har i det hela. Och när Ylva Hällen är den enda som bidrar med konkreta exempel blir hela diskussionen ofta hängandes långt ifrån någon tillämpning i verkligheten eller någon påverkan av beslutsfattare.
