Med en småskrattande Jonatan Unge och en nervöst mumlande farbror på varsin sida om mig i publiken tog jag mig an Bokmässans seminarie “Skriv något kul då”, ett samtal mellan Nanna Johansson, aktuell med seriealbumet “Naturlig skönhet”, Sara Granér, aktuell med diktboken “Blixt från oklar himmel” och Johannes Klenell, aktuell med satirromanen “Det fria ordet”.
Varken modererande Johan Hilton eller deltagarna vet riktigt var samtalets rubrik kommer ifrån och alla tar blygsamt avstånd tills Johannes Klenell till slut kliver fram och erkänner sig som upphovsman till namnet. Det blir då som man kan fatta ett löst och trevligt samtal om ämnet: att skriva roligt.
Med avstamp ur samtalets rubrik resonerar Johannes Klenell kring hur konstigt det är att alla vill att man ska vara rolig hela tiden bara för att man på något sätt jobbar med det, medan Nanna säger att sådana uppmaningar mest kommer från henne själv när hon hör saker som “skriv något kul då, ditt svin” inuti sitt eget huvud. Sara Granér vill inte riktigt lägga fokus på det roliga utan säger sig vara mer av en konstnär än en komiker. “När jag jobbar med något så måste det vara roligt, bra eller fint – ibland är det alla tre, ibland är det bara en”, säger Sara, “men någon av dem måste det vara”. Hon tycker det är svårt att veta vad humor är för något och menar att det ibland är det som får en att skratta men att det inte måste vara så.
Sara Granérs poesidebut “Blixt från oklar himmel” är skriven på rim och har enligt henne själv temat “allt som finns”. Sara är serieskapare och satirtecknare och har tidigare släppt böcker som “Det är bara lite AIDS” och “All I want for christmas is planekonomi” och säger att den nya boken kom ur en slags kreativ frustration där hon försökte skriva på det sätt hon brukar göra men inte kom någonstans: “Civilisation…jag vet inte vad jag ska säga om civilisation – men det rimmar på champinjon”. Denna kreativa frustration ledde till rimassociationer av formen “en dement – ett ornament – 50 cent” och “ett svepskäl – en knubbsäl – den idéhistoriska uppdelningen mellan kropp och själ” som uppskattades på Instagram, vilket till slut ledde till denna bok.
Johannes Klenells debutroman “Det fria ordet” är enligt honom själv en “kontorskomedi i maoistmiljö” – men han sig inte som rolig utan snarare som störig, som i den störiga/roliga kusinen från landet. Precis som de andra två på scen har han inte alltid haft fokus på att vara just rolig: “Jag hade gärna varit uppburen och finkulturell, men det var inte jag”, säger Johannes. Han kommer in på hur mycket man offrar genom att försöka vara rolig: “Det är så jävla lätt att bli en fjant när man tar plats för att vara en rolig jävel.” Han tycker man får en ganska enorm fallhöjd när man försöker sig på humor, men det håller inte Nanna med om. För hennes del upplevdes fallgroparna vara många fler när hon släppte en novellsamling helt utan humorfokus jämfört med när hon drar ett skämt som ingen skrattar åt.
Moderatorn styr samtalet mot vad som kan hända när något man gjort eller sagt råkat uppröra massorna. Nanna tycker att det ofta är svårt att föreställa sig vad folk ska bli arga på – man kan ha förberett en radioprata som man tror ska uppröra massorna varpå man blir ångerfull och nervös efter sändning, men så är det sedan en i förbifarten sagd generalisering som exempelvis “tandläkare är fula” som får folk att reagera. Johannes verkar vara van vid att vara i stormens öga och nämner en fyra dagars krishanteringsplan med tydliga instruktioner för att motta, hantera och komma helskinnad ur ett oönskat drev, och nämner sedan några exempel på när han också mottagit starka reaktioner på alster han aldrig trodde skulle generera dessa, som exempelvis den gången Boliviska ambassaden i Sverige gick man ur huse för en serie som enligt dom hade “förolämpat Bolivia och dess president” (http://latinamerika.nu/fordjupning/serie-om-knark-upprorde-bolivia-vanner). Sara är inte så rädd för att gå för långt vad gäller provokation, utan nämner skämtsamt att hon mer är rädd att gå för långt med sin tråkighet.
45 minuters samtal om rolighet lyckades förflyta utan att ens nudda den uttjatade frågan “får man skämta om allt”. Jag fick känslan av att det under diskussionerna togs som en självklarhet att ja, det får man. Jag går inte från seminariet mycket klokare än innan men det känns som att ett uppsluppet och underhållande seminarie alla dagar i veckan var ett bättre val än att se två gubbar med samma kostym och frisyr diskutera något viktigt i en dagstidningsmonter, och jag känner mig också nöjd med att ha lyckats spendera ytterligare 45 minuter i väntan på döden.
Text: Marcus Larsson
