Framtiden är här. I vårt samhälle går i princip alla runt med en telefon i fickan, en apparat som har större datakapacitet än den första raketen som skickades upp i rymden av Nasa. Vi har alla tillgång till så mycket information att det skulle ta miljoner år för oss att ta oss igenom allt, och vi läser de senaste nyheterna nästan innan de ens har hänt. Men samtidigt som teknologin och våra medier utvecklas i rasande fart pågår diskussionen om hur långt vi borde gå i effektiviseringen av samhället. Många menar på att de nya upptäckterna och utvecklingarna inom media och teknologi har fler negativa sidor än positiva medan andra säger att forskning aldrig ska få stoppas, det är politikernas jobb att reglera den så att den inte missbrukas.
Mary Lee Copeland, grundare av TNLSA (The Next Level Storytelling Academy) är definitivt en förespråkare för utveckligen av teknologin. Hennes jobb är att hjälpa företag göra sin reklam personligare och mer anpassad till den enskilda individen. Detta genom sitt nyaste verktyg, #emotification, som hon på sin hemsida beskriver som ”an experiential exploration of delivery systems for emotional identification.” Alltså: genom att samla ihop information om dina internetvanor, vad du tycker om, hur du är som person, vad din personliga historia är kan företagen utveckla sin reklam så den ska tilltala just dig. Mary Lee Copelands framtidsvision är att företagen ska kunna förutse vad du behöver och göra reklam för det, innan du själv vet att du behöver det. Och på detta sätt ska de stora varumärkena, matkedjorna och apparna kunna lösa problem som ensamhet och brist på kärlek.
Att det är möjligt att köpa lycka har företag i decennier försökt mata konsumenterna med. Visst, jag kan hålla med om att jag kan känna mig glad, nöjd och kanske till och med en smula lycklig när jag har köpt den där tröjan jag har spanat in så länge. Men att konsumtion skulle vara nyckel till våra personliga sorger och kriser? Det är det dummaste och minst originella jag har hört på en väldigt lång tid.
Mary Lee Copeland påstår att företagen borde hjälpa kunden genom deras personliga resa. Det är företagen, och deras nya personliga sätt att nå ut till kunden, som kommer rädda vår värld. Jag ser bara det nya verktyget som ett sjukt smart och väldigt obehagligt sätt att få massvis med personlig information om oss alla, som ingen idag vet hur den skulle kunna användas. Och att företagen vill utvecklas och bli större för privatpersonernas skull? Det är ju ren lögn. Något enstaka litet godhjärtat företag kanske har den intentionen men att tjäna pengar är ju meningen med försäljning. Och meningen med reklam är att träna mer pengar.
Jag har tillit i människors egna förmåga att skapa lycka. Genom att till exempel hjälpa andra, tillbringa tid med de du håller av och ägna dig åt aktiviteter du gillar och är bra på kan du framkalla lyckokänslor. När du ligger för döden är att du inte tillbringade så mycket tid med dina vänner som du kanske skulle önskat det du ångrar, inte att du struntade i det där köpet som du var i valet och kvalet för. Självklart kan vi lägga mer tid på vår fritid och våra nära och kära när vi har en hög levnadsstandard, men att konsumtion är nyckeln till frid och fröjd? Knappast.
Jag är inte en av dem som förespråkar att vi måste stoppa teknikens framsteg, men jag vägrar att tro att de är de multinationella företagen som slutligen kommer rädda oss från ensamheten. Och jag hoppas innerligt att Mary Lee Copeland bestämmer sig för att använda sin forskning till något annat än att just hjärntvätta människor för ökad konsumtion.
