Ung Press bevakar panelsamtalet “Almedalen 2030 – unga ledares visioner” som förs mellan Noura Berrouba, Andrea Bustos, Linnéa Claeson, Rokibath Alssane och Hajan Jabar under onsdagen i Almedalen. Modererar gör Hanna Bergman som är vice ordförande för Fler Unga. Efteråt möter vår ungdomspolitiska reporter Nora Zerzour upp paneldeltagaren och 2016 års ungdomsrepresentant i FN Noura Berrouba för att djupdyka i ämnet drömmar och visioner.
Har visioner och drömmar varit betydande för dig i ditt engagemang?
– Ja, det tror jag. Jag har växt upp i ett hem där vi pratar mycket om visioner. Det är mål och idéer som styr en. Min pappa brukar prata om vikten av att makthavare har samhällsvisioner, och inte enbart kortsiktiga idéer om hur vi tar oss an nuvarande utmaningar. Politiken bör präglas mer av samhällsvisioner. Samtidigt ser vi att politiken rör sig i en riktning av kortsiktighet och enkla lösningar på våra komplexa problem. Min egen vision är något som jag bär med mig och som guidar vilka beslut jag tar, hur jag behandlar andra och vad jag engagerar mig i. Det som är häftigt med Agenda 2030, FN:s hållbarhetsmål som fungerar som en handlingsplan för människorna, planetens och vårt välstånd, är ju att det är en färdigpaketerad samhällsvision – den finns till även för de som inte har en egen vision av hur de vill att samhället ska vara. Jag har generellt varit dålig på att stapla upp mål och delmål utan har istället låtit min vision och mina värderingar styra mig. Jag tror att det är viktigt att ha ledstjärnor som guidar ens beslut, mänskliga rättigheter och demokrati är sådana för mig.
Vad motiverar dig att jobba hårt och nå dina mål?
– Många personer har ju sina hobbys, men för mig är mitt engagemang en hobby. Det har varit särskilt kul att engagera sig i ungdomsrörelsen och ungdomsorganisationer som präglas av att man får göra saker tillsammans med andra. Jag tror inte att jag hade varit lika engagerad om jag hade varit helt själv, utan jag har behövt den typen av kontext. Syftet med European Youth Parliament, den organisation jag engagerat mig mest i och nu sitter i internationella styrelsen till, är just att unga ska få samlas, utbyta idéer, snacka och lära av varandra. Jan Eliasson sa igår under ett seminarium att det viktigaste ordet som finns är “tillsammans” eller “together” och det är synd att vi allt mer ser att det ordet vittrar sönder av skeptiker och kritiker till samarbete. Därför är civilsamhället med dess uppdrag att samla och förena människor extra viktigt idag.
Vad brinner du för just nu?
– Jag bryr mig väldigt mycket om medborgarskapsfrågor. Där inräknas statslöshet men också frågor kopplade till migration, flyktingskap och asyl. En fråga som jag ser som särskilt akut är att skapa säkra, reguljära och lagliga vägar för människor på flykt. Nästa år kommer FN att ha ett möte där man kommer anta ett dokument, ett “global compact for safe orderly and regular migration” som handlar om just det. Det kommer att vara vägledande för hur länder arbetar med att ta ansvar och ordna lagliga och säkra vägar för flyktingar. Det känns också viktigt att fler börjar lyfta dessa frågor på plattformar som Almedalen för att vidare rikta det här arbetet mot de rum där beslut fattas. Jag hoppas också att vi börjar mobilisera dessa frågor utanför inrikespolitiken till de plattformar där länder möts för att fatta gemensamma beslut, i bl.a. EU och FN.
Får de frågor du brinner för/engagerar dig i tillräckligt med utrymme i Almedalen?
– Jag jobbar ju med Agenda 2030 och det tycker jag får ganska mycket utrymme under politikerveckan i Almedalen. Samtidigt slås jag av att alla seminarier som hålls i ämnet är så pass generella. Jag funderar på vad som är poängen med att ha en massa seminarier om vår tids ödesfråga, hållbarhet, ifall de inte blir specifika. Folk har nog en bild av Agenda 2030 som en “mysfråga”, men det handlar om människors framtid och liv på riktigt. Bakom varje färgglad kloss finns det miljoner barn som inte får möjlighet att gå i skolan, människor som lever i krig och konflikter, länder som saknar demokrati, förorenade vattendrag och människor som saknar tillgång till rent vatten och sanitet. Det är inga mjuka frågor och därför ska de inte behandlas på det viset heller. I Almedalen hade jag velat se mer diskussioner om ett mål i taget, samtidigt som vi såklart också behöver knyta dem samman. Det hade också varit bra att se en bredd av aktörer lyfta dessa frågor, däribland företag, akademin och civilsamhället som kan bidra med sin spetskompetens och fundera över vilka mål som är särskilt viktiga för dem som aktörer. Sen behöver vi även starkt politiskt mod, ledarskap och reformer i dessa frågor och ett policy-ramverk som möjliggör för andra aktörer att ta sig an dessa frågor. Agenda 2030 har fått mycket utrymme under Almedalen men vi måste bli bättre på att nå vanliga människor, utanför våra filterbubblor och seminarier. Utan ett brett ägandeskap och en start folkförankring kommer det vara svårt att nå målen till 2030. Detsamma gäller för politiken i allmänhet.
Vad drömmer du om att kunna förändra i framtiden?
– Det skulle vara nice att kunna eliminera statslöshet. Det är många som inte känner till just statslöshet som fråga, men det handlar om att människor saknar medborgarskap och därmed ett rättsligt band mellan en stat och en individ. Det kan t.ex. bero på misslyckande i att inkludera alla invånare när en ny stat blir självständig, diskriminering av minoritetsgrupper i nationell lagstiftning, att barn till ensamstående kvinnor inte ges möjlighet till medborgarskap eller rättsliga konflikter mellan stater. Jag upplever att vi många gånger tar medborgarskap för givet och att vi inte reflekterar över att det är anledningen till att vi har rättigheter, tillgång till skola och sjukvård bland annat. Tänk dig då ett liv där man får leva helt utanför samhället och dess privilegier, skyddsnät och resurser. Det hade jag velat förändra och bli av med.
– Jag hade också velat införa rösträtt från 16 år! Min teori är att ifall man får fler människor att bli intresserade för politik i tidig ålder så skulle vi kunna motverka problematiken med vuxna apatiska medborgare som är ett resultat av att man inte har känt sig inkluderad i sitt samhälle. Det handlar egentligen inte om att man en dag fyller 35 år och helt plötsligt hatar alla institutioner. Politiken måste också formas för fler och unga måste göras till en politisk målgrupp. På så vis kan vi också få in fler perspektiv i politiken. Jag tror på mer dialog i vår demokrati och det kan vi uppnå med sänkt rösträttsålder.
När känner du dig som mäktigast och när känner du maktlöshet?
– Jag har ofta känt mig maktlös under det senaste året, då det flera gånger varit saker som för mig upplevs som självklara som gått i direkt motsatt riktning. Det har känts som att få ett slag i ansiktet gång på gång. Men jag tror också att den typen av “slag i ansiktet” kan vara en bra motivation till att börja engagera och mobilisera sig.
– Sedan känner jag mig som mäktigast när jag är på ett ställe där jag får lyfta andra personer som jag jobbar med, för att det är faktiskt inte så kul att arbeta med förändring själv. Hade jag varit politiker, till exempel, så hade det känts mäktigt att kunna bjuda in folk som besitter andra perspektiv än mig själv. Makt är något som man måste vara ödmjuk kring och jag önskar att folk inte vore så rädda för att erkänna att de inte kan allting eller besitter alla kunskaper. Makt är att dela med sig av makt, enligt mig.
