Efter Aftonbladets intervju med Annie Lööf hölls det en debatt om hur det är att leva som HBTQ-person på landsbygden. Gäster i debatten var Roy Sandell Ivarsson och Håkan Sandell Ivarsson, som var det första samkönade paret att vigas i Kinna. Att leva på en liten ort och öppet vara ett samkönat par medförde en del konsekvenser. De fick deras bil nerklottrad med glåpord och blev utsatta för våld, både fysiskt och verbalt. När de kontaktade polisen fick de höra att det inte var ett hatbrott och att de inte kunde göra något åt det. Paret tvingades till slut att flytta ifrån Kinna.
Att leva som HBTQ-person på landsbygden är idag något som innebär en rad svårigheter. Det är vanligt att man får utså fysiskt våld och även trakasserier. Hur skiljer sig ens vardagliga liv som HBTQ-person på landsbygden, gentemot att leva som HBTQ-person i en större stad?
Lucas Johansson från Mönsterås är öppen HBTQ-person sedan ungefär ett år tillbaka. Han beskriver bemötandet på landsbygden så här: ”Landsbygden kan skilja sig mycket ifrån andra delar av landet. Eftersom att landsbygden inte är lika moderniserad som storstaden, så kan det vara ganska jobbigt att komma ut i en miljö där andra normer är starkare. Jag har många gånger fått höra glåpord och folk som skriker bög efter mig”.
Han beskriver sitt liv på landsbygden som ganska svårt, men han ser ljuset i tunneln. Skämten om hans läggning har börjat försvinna, i alla fall när han är närvarande. Det finns dock tydliga skillnader på hur man blir bemött i en storstad och på landsbygden, enligt Lucas Johansson. I storstaden säger han att han får det bemötandet han vill ha av sina bekanta. I framtiden hoppas han på en förändring, han vill kunna ha valmöjligheten att bo var han vill i landet utan att bli bemött på olika sätt.
