Det är mitt i ruschen när Annika Strandhäll träffar oss under Almedalsveckan. Intervjun är inpressad mellan spikade seminarier och nyfikna besökare som vill hinna få ett ord med ministern. Trots Strandhälls pressade schema är den en hjärtlig, varm och innerlig Annika vi träffar.
Annika Strandhäll är uppväxt i området Bergsjön utanför Göteborg med en ensamstående mamma och två äldre syskon. Just barndomen är något av ett återkommande tema i intervjuer och reportage. Uppväxten, säger hon, fick henne att inse att alla i samhället inte har samma förutsättningar. När Strandhäll började gymnasiet inne i centrala Göteborg i början av 90-talet och mötte människor från andra delar av staden som reagerade på att hon kom från Bergsjön förstod hon att samhället var ojämlikt. Där lades grunden för kampen om jämlikhet och allas rätt att förverkliga sin potential. Sedan kom det politiska engagemanget naturligt. Det tog sig till en början inte uttryck i form av partipolitik utan istället fackligt engagemang på arbetsplatsen. Där började den politiska kampen, och i den fackliga arbetet kände Strandhäll en möjlighet till att förändra och påverka samhället.
– När jag var väldigt ung så valde jag lite väg, jag valde inte partipolitiken i första hand då utan jag var väldigt engagerad i fackföreningsrörelsen under många år tills jag fick frågan att ta ett partipolitiskt uppdrag och bli minister hösten 2014. För mig så har det varit otroligt viktigt att få en möjlighet att vara med och påverka samhället. Jag brinner för samhällsfrågor, jag brinner för rättvisa och för att framför allt att människor ska få schyssta möjligheter i livet.
Att det just blev en socialdemokratisk ministerpost var inte en överraskning.
– Under hela mitt liv att jag har röstat på Socialdemokraterna, redan från första gången. Det har ju någonstans att göra med självklart att jag har den bakgrund som jag har, och jag tror på ett samhälle där även människor som från början av olika skäl inte har fått samma förutsättningar får en möjlighet att förverkliga sin potential. Och att det inte bara är någonting som är upp till individen utan att ett samhälle vinner på att lägga sina ägg i samma korg och se till att de fördelas på ett schysst sätt.
Idag är Annika Strandhälls hjärtefrågor detsamma som när hon påbörjade sin fackliga karriär för över tjugo år sedan. Det handlar fortfarande om att bryta klyftor i det svenska samhället, klyftor som Strandhäll lyfter fram är de snabbast växande bland alla OECD-länder.
– Vi har unga tjejer och killar som växer upp i Sverige idag som känner att man inte är inkluderade i samhället. För min del så är det otroligt viktigt att bryta den utveckling som vi har när det gäller skolsegregation till exempel.
Arbetet för att motverka den växande segregationen tar sig olika former, och i rollen som socialminister lyfter Strandhäll fram idrotten som ett verktyg för att motarbeta segregering.
– Jag är till exempel idrottsminister så för mig är då den viktiga ingången i idrottsfrågan. Att vi ska se till att ha tillgång till idrottsföreningar även i områden där dom idag lägger ner, för att det är också en otroligt viktig inkörsport till integration och till inkludering i ett samhälle.
Just inkluderingen av unga i samhällsdebatten är något som allt oftare har lyfts under det senaste året. Fokus har skiftat mot unga väljare: i ett stort reportage som publicerats i Dagens Nyheter under våren lyfts faktumet att unga medborgare idag är politiskt engagerade likt aldrig förr, samtidigt som de i stor uträckning skyr de politiska partierna. Misstroendet för partipolitiken uppgår till 57 % hos unga väljare. När vi frågar Strandhäll om trenden bland unga svarar hon att ungdomars tankar och idéer måste värdesättas i den politiska debatten.
– Jag tror att man för det första måste fundera på vilket sätt man tar emot ungdomar i partipolitiken och vilken roll man får spela med dom tankar och idéer som man har. Att på riktigt få ett utrymme att utifrån ett ungdomsperspektiv påverka politiken, det tror jag är oerhört viktigt.
– Det (politiken) ska inte vara någon hobbyverksamhet vid sidan av.
Framtiden i svensk politik är idag oviss. Med två månader kvar till valet står Sverige inför, som Annika Strandhäll beskriver det, ett ”oerhört svårt parlamentariskt läge”. Opinionsundersökningarna duggar tätt i svensk media och varken de röd-gröna eller Alliansen har på länge haft egen majoritet. I en tid då Sverigedemokraterna har satt blockpolitiken ur spel har Socialdemokraterna tvingats se sig om efter nya möjliga bundsförvanter efter valet. Tanken på ett blocköverskridande samarbete med Liberala och Centerpartiet ses av allt fler inte längre som otrolig. Själv är Strandhäll diplomatisk när vi frågar:
– Vi kommer behöva vara öppna för många olika möjligheter. Jag vill att vi ska ha en fortsatt socialdemokratiskt ledd regering. Vi har bytt riktning under de här åren, vi ser på många områden att det nu går åt rätt håll. Jag vill fortsätta det arbetet som vi har påbörjat. Jag gör det jättegärna tillsammans med Miljöpartiet, men kan också tänka mig andra möjligheter där man blir överens om en politik som ändå går i en riktning som är åt det här hållet.
Blockpolitiken är numera en ekvation som knappt går att lösa. Sverigedemokraternas enorma framgångar har förmått både vänster och höger att ta avstånd från partiet, och alltså försatt regeringsfrågan i ett dödläge. En lösning torde då vara att samarbeta med
Sverigedemokraterna istället för att låsa dem ute, men det är något Strandhäll aldrig skulle förmå göra. Återigen bottnar det i kampen om jämlikhet.
– Jag har följt dom här frågorna och varit engagerad i frågor om intolerans, främlingsfientlighet och rasism under större delen av mitt vuxna liv och jag kan konstatera att i land efter land, i Europa och även utanför Europa så har man prövat olika vägar. Man har släppt in dom, man har hållit dem utanför, man har gjort allt möjligt. Man har satt som i regering, man har samarbetat med dom eller inte samarbetat med dom och likt förbaskat så ökar dom. Vi har just nu en våg över världen som handlar om högerextremism, som handlar om intolerans, vi har sett det förr i världen. Vi hade en liten, liten dutt åt det här hållet i början på 90-talet, jag minns det så väl själv när Björn Söder och hans kollegor var skinnskallar på gatorna istället.
Svaret är tydligt.
– Jag kommer aldrig vara med och stå bakom att på något sätt legitimera ett parti, ett rasistiskt parti som har rötter i nazismen. Nej.
Oavsett hur valet går är Strandhälls mål klart. Den socialdemokratiska regeringen ska sitta kvar efter valet och fortsätta det arbete de påbörjade i september för fyra år sedan.
Sist, skulle du vilja vara minister igen?
– Ja det skulle jag väldigt gärna vilja vara. Jag skulle väldigt gärna vilja fortsätta det arbete som vi har påbörjat under den här mandatperioden.
Till sist blir det så dags att avsluta intervjun. Annika Strandhäll ska vidare, fler seminarier och utfrågningar väntar. I myllret av valarbetare, journalister och högerextremister försvinner hon bort. En mycket osäker politisk framtid hägrar.
Text: Harald Tydén och Bodil Keisu
Foto: Harald Tydén
